Trädgården Pärleporten

Växtrus och ålamörker

2011-11-20T07:31:00.000-08:00

Mitt i novembers ålamörker är det lätt att ge upp hoppet. Mörkret suger all must ur en och kvällarna är långa och mörka. När det som idag är dimmigt ute blir det aldrig riktigt ljust och man dras med kronisk brist på sol och dagsljus.

Det är då den skånska - och svenska? - själen sätts på prov. För Skåne i november är vackert. Urålrdigt, avskalat, naket och enkelt. Det gäller att se hur vackra de nyplöjda åkrarna är mot den blygrå himlen i skymningen. De svarta och lövlösa trädgrenarna bildar spetsmönster mot dimslöjorna i hästhagen. Och när solen bryter igenom dimmolnen måste man passa på att insupa alla solstrålarna och jaga bort hösttrycket över bröstkorgen.

Men efter en grå söndag i trädgården är vår kakelugn gudabenådad. Det sista jag gör ute är att fylla vedkorgen och bära in blivande eld och värme i huset:

På altanen blommar den första julrosen. Den har "översomrat" i en kruka utanför växthuset och är nu helt full med knoppar. Välbehövlig blomsterglädje i november:

I växthuset njuter jag av den första hösten i detta paradisets glashus. Jag har satt upp ett litet bubbelväxthus med frostvakt där jag övervintrar växter som trots allt inte klarar den skånska vinterkylan (om det nu blir någon sådan i vinter...) - och mitt eget växtrus. De två korgstolarna och bordet står kvar - en av stolarna står inne i övervintringshuset och där sitter jag ibland och umgås med mina slumrande vänner. Ja - ett växthus är som ett enda växtrus, för oavsett när jag är därinne så blir jag alldeles rusig av alla mina växtvänner. Hur glad jag är för växthuset går inte att beskriva - som vilka andra rus som helst.

Just nu blommar Törnrosas kjortel fortfarande. En tacksam och trevlig växt som åttaåriga dottern och hennes kompisar har studerat mycket - alla dessa rosa prinsesskjolar! Den (och växthuset) har fått lite höstbelysning i form av en defekt ljusslinga som hittat sin plats i livet:

I somras satt jag (och ibland övriga familjen eller delar av den) i växthuset på kvällarna och läste blomböcker i lyktskenet. För många år sedan köpte jag en rostig ljuskrona på Indiska och tänkte att jag någon gång ska ha ett växthus att ha den i. Nu har jag det - och ljuskronan har såklart fått paradplatsen uppe under taknocken. När man tänder den speglar sig ljusen i alla glasrutorna och det ser ut som om de är hundratals. Tomaten "Sungold" ger faktiskt fortfarande en och annan tomat - helt klart smakfavoriten i år!

Inne i övervitnringshuset finns mina pelargoner. En del av dem blommar fortfarande och när jag går in till dem kommer jag ihåg att det ju var sommar för en stund sedan. Jag nyper i bladen och tycker att jag har det så bra som kan känna den speciella dofter av pelargoner mitt i november. Här är en del av mina vänner:

En bit utanför växthuset har jag försöksverksamhet. För en tid sedan skrev Lena Israelsson (en verklig guru) om kompostbäddar - och jag blev sugen. Det går ut på att man lägger kompost (sådant som du rensar undan från trädgården) på marken i "bäddar" på hösten. Jag har lagt det grövsta i botten och varvat med en och annan skoffa jord och kaninkulor (just - kaninbajs). Till våren lägger man cirka tio centimeter matjord över och odlar direkt på denna supernäringsrika bädd. Jag ska börja med spenat och sallader och sedan fortsätta med mroötter, ärtor och bönor. Det är planen i alla fall - så får vi som vanligt ser hur det blir med den saken (men sonen ser redan fram emot vårens spenatfrossa...). Dessutom är det på något sätt vackert med dessa kompostbäddar:

Och så en bild av mitt paradis mitt i diset i ålamörkrets november:

Och trädgården skymtr också fram i diset:

Växthusdrömmar och rosentofflor

2011-05-30T12:32:00.000-07:00

Efter kylslagna dagar, regn, blåst (och en semestertripp till Kreta) så kom plötsligt värmen till trädgården igen idag. Innan mörkret föll tog jag med mig kameran ut en sväng för att njuta, inspektera och notera. En vidunderlig runda - bara jag, kameran och näktergalen. Ja - och så kaninerna då, dessa ständiga och trevliga iakkttagare.

Innan kamerastudnen sprang jag en runda - underbart i ljummen kväll och med korta byxor och t-shirt. Att flåsa så att lungorna nästan hoppar ut ut munnen, kasta sig ner på en av trädgårdsstolarna och se ut över trädgården med miljoner endorfiner i kroppen är någon form av himmelsk upplevelse - nirvana eller vad det nu kan heta. Alldeles ljuvligt är det i alla fall! Här är svettkäder innan jag hoppar in i duschen:

När vädret blir så härligt som idag, flyttar vi automatiskt ut allt som går att flytta ut - umgänge, måltider, samtal, arbete, stolar, böcker. Då är altanen ett nav i livet igen - vårt utvändiga vardagsrum. Under parasollet åt vi middag ikväll och njöt av den alldeles ljumma försommarkvällen (eller är det senvår - inte lätt att ha koll på dessa årstidssvängningar...). Vid altanen blommar kattmynta och allium och just nu kommer det pustar av dvärgsyrendoft från en rabatt lite längre ner i trädgården. Efter den blommar jasminen - väldoft på väldoft! Även jasminens doft kommer så småningom att nå altanen som ser ut så här just nu:

Om ett par vecor kommer utsikten från altanen att förändras - där ska nämligen en dröm gå i uppfyllelse. Jag har ett sprillans nytt växthus från Willab Garden i garaget - och i helgen ska vi börja förbereda marken där det ska stå. Det är ju visst förarbete - grävning (en bobcat ska få gästspela för att spara våra ryggar), hämta sten och sand - och lägga plattor. Men så otroligt spännande! Här ska den stå - växthusdrömmen:

Kattmynta hör verkligen till en av mina (och Kvarnbytigerns) favoriter. Just nu blommar den med en fantastisk blå färg som nästan blir självlysande i skymningen. Dessutom blommar den gärna igen om man klipper in den lite efter blomningen. När man rör i den eller stryker mot den när man går förbi, doftar den förföriskt kryddigt och sötaktigt - jag förstår att katter nästan låter sig drogas av den! Så här ser vår kattmynta ut just nu i kanten av vår myntarabatt:

I en av ändarna på altanen är det mest barnkammare just nu. Alla sticklingar och fröplantor fått komma ut i luften och står och ser ut som växtdagis. För första dagen idag så stod mina basilikor ute hela dagen. I år har jag sått storbladig, småbladig, röd och thaibasilika. Alla kommer fint och börjar få små och väddoftande blad. De verkar ha trivts på sin första utedag och jag tycker redan att de har sträckt på sig lite i solskenet. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på vad jag ska använda dem till längre fram - pesto, lax, sallader... Mums! En av flera favoritkryddor.

Mina pelargonsticklingar har också fått komma ut - i år blev det bara sex Mårbackasticklingar. Men de kommer fint och verkar trivas ute. Jag njöt av alldeles fantastiska buskar av pelargoner på Kreta nyligen - men bäst är ändå mina små Mårbackaliv jsut nu:

I vår omgrävda kryddgård tar det sig. Det tog lite tid för de flyttade plantorna att komma igång, men nu kommer de. Gurkört och ringblommor kommer också - precis där de vill som de brukar. Jag drar upp en hel del och ger till kaninerna som tackar genom att nästan anfalla bladen av pur mativer. Kaninlycka?

I kryddgården finns också djurvattnet - mitt egenhändigt gjutna beongvattenbad där fåglar, insekter, igelkottar och Kvarnbytigern dricker. Och även om det är ett mycket litet vattenblänk så ger det karkatär (i alla fall om jag får säga det själv - och det får jag ju):

Jag har flera gammaldags rosor som jag fått av min mammas väninna Gunnel som hade en fantastisk rosenträdgård utanför Båstad - vilka barndomsminnen jag har därifrån! Jag njuter verkligen av att ha kvar rosor därifrån - en av dessa blommar just nu med rosa, halvfyllda och väldoftande blommor. Jag vet inte vad den heter, men hos oss går den under namnet Gunnelrosen:

Rosor har jag även på mina nyinköpta trätofflor. Jag konstaterar att inga skor slår trätofflorna i trädgården - och mina är bland de bästa:

Nu ska jag läsa i min nyinköpta bibel - Lena Israelssons "Handbok för köksträdgården". Jag köpte den på lunchen och har längtat efter att få öppna den hela dan! Jag gillar Lenas enkla och strukturerade syn på odling och boken har också fantasktiska bilder. Bok- och trädgårdslycka på en gång - jag rekommenderar!

Frostfasa och isförundran

2011-05-04T12:29:00.000-07:00

Efter många och härliga dagar med sommarvärme och fullkomlig växtexpelosion så verkar våren (och sommaren?) alldeles ha kommit av sig. När jag dragit upp rullgardinen de senaste mornarna har jag sett ut över vita tak, frostig bilruta och vit hästandedräkt. Även om frost såhärårs kan få det stabilaste blodtryck att rusa i höjden, så kan jag inte låta bli att förundras. Ljusgrön grönska med frost i är så vidunderligt och overkligt vacker! Jag njuter och förfasas på en enda gång. Och jag tycker synd om våra kaniner som ju fällt sin vinterpäls. På trappan står penséerna och hänger i kylan:

Som tur är tål de frost (så hängigheten är bara en skenmanöver). Och kaninerna verkar nöjda trots kylan och uppskattar även frostnupet gräs och iskalla maskrosblad. Som tur är.

Ovanför deras bur breder vårt äppleträd James ut sina grenar som just nu är alldeles sprängfyllda med knoppar. Som tur är har inte så många slagit ut än, så vi verkar få äpplen även detta år. Än har han ju James aldrig svikit - varje år levererar han mängder av saftiga, smakrika och söta James Grieve-äpplen. Än så länge verkar det alltså bli så i år med. Men hans blommor har det inte lätt i kylan (även om det patetiskt nog är otroligt vackert med ett frostigt och blommande äppleträd):

Daggkåpan kantar rabatten vid kaninerna. I morse var den full av fruset regn (eftersom det regnade i går kväll) och borde ha hetat iskåpa just imorse. Så vackert med alla dessa runda och bergkristalliknande ispärlor bland det grågröna bladverket:

Även ogräs är vackert ibland - allra helst när det inte växer i rabatterna och i grönsakslanden. Mellan vår tomt och hästhagen får kirskålen breda ut sig som den vill (så den utbredningen blir rätt ohämmad...). Just nu är de jordplätten ljuvligt och böljande ljusgrön till skillnad från ett par veckor sedan när den fortfarande var skånevintrigt gråbrun. Idag är hela den gröna härligheten isigt vitgrön och alldeles krispig med all frost. Vilka förvandlingar man får vara med om!

Kirskålens utsikt var också frusen i morse:

Men så snart solen kom blev hästhagarna och ängarna alldeles gröna igen. Då kan man inte tro att det verkligen frusit så på natten. Hur kan växterna klara det, egentligen? De borde ha någon form av tapperhetsmedalj - alla Sveriges tappra vårväxter! Som syrenen som var så ledsen i morse - men repade sig framåt lunch igen:

Tur att syrener tål en sådan hård behandling så att de kan få slå ut om någon vecka och förvandla omgivningen till väldoftande humlesurr. Och så att jag kan få några kvistar till matbordet.

Under syrenerna förvandlades gräsmattan till en grågrön ryamatta med all frost. Genast ser den fyllig och tät ut - som vilken högkvalitativ ryamatta som helst. Men säg den fröjd som varar - när forsten försvann så tid den med sig all täthetskänsla. Vintern har gått hårt åt gräsmattan som har många kala fläckar.

Men jag struntar i det. Lite Algomin (inte Blåkorn som det blir om S. får välja - och det har han alltså inte fått) brukar råda bot på det så småningom. Och gör det inte det - så luktar jag på blommorna i stället!

Här är vår otäta och skenheliga ryagräsmatta:

Växtvänner och vårförälskelser

2011-04-18T11:59:00.000-07:00

Så skriver vi redan april - och jag firar våren genom att nyöppna min blogg! Ljusa kvällar som blir allt längre - och allt svårare att ta sig in ifrån. Sol som värmer. Alla växtvänner som man får stifta bekantskap med igen. Det är härliga tider. En sann vän är löjtnantshjärtat. Efter blomningen i maj försvinner den - spårlöst. För att vara borta till april nästa år. Då har man nästan glömt att den finns. Men när den kommer är det som om den alltid stått där. Och den står ju alltid där - i hjärteroten:

Just nu ler löjtnantshjärtat mot mig varje gång jag går ut i solen på altanen. Hej - säger jag tillbaka. Lite blygt - för vi känner ju knappt varann. Men det är en himlastormande förälskelse vi har. Fast förälskelserna är många. Jag har förstorat vår kryddgård och gjort mer plats till themyntor och timjan - favoriter som behövde mer yta. Efter att ha flyttat jordklumpar av rötter, syns nya små vinröda skott som doftar ljuvlig bergamottolja när man rör vid dem. Ett skapelseunder där i den hårda jorden! En annan jag har vanvettigt kär är vår clematis som hänger i vårt stora, härliga äppleträd James. I takt med att våra barn klättrar alltmer raffinerat, så har clematisen tagit sig an vår apelherre - och blivit en alp-apelclematis. Nu svingar den sig flera meter upp mot kronan och verkar må bra av att jag äntligen har lyckats glesa så att man kan kasta en hatt upp igenom trädkronan. Det omöjliga är möjligt - i alla fall om du frågar mig i trädgården. Och jag tror att clematisen håller med:

Fådda blommor njuter jag så av. Dubbel vänskap - en ny växtvän och en gammal, härlig vän som jag tänker på varenda gång jag ser växtvännen. Av granne M. fick jag en tuva blåsippor häromdagen - en ljuvligt himmelsblå skapelse (trots att jag hejar på HIF och inte di himmelsblaooa). Mina "granna" blåsippor:

Strax bakom blåsipporna finns vår kompost. Den verkar vara hemsökt. Av möss - och av Kvarnbytigern. Han häckar där och spanar. Uppflugen på en tväställd eruopapall spanar han in varenda rörelse i löven - och belönar sina ägare med en källartrappa fylld av jaktlycka. Om än en Kvarnbytiger-jaktlycka som nog är mindre trevlig på väg till tvättmaskinen eller kallskafferiet... Här ser Kvarnbytigern mystiskt ut på vår altan - på väg mot komposten:

Vårsolen är så efterlängtad. Att sitta utomhus i solen är som att vara mitt i en varm och gul lycka som man nästan hade slutat att tro på någonstans där i januari - mitt i snösvängen. Men den kom - både solen och våren. I solen ser man allt. Alla växtvänner - och alla flugskitar på fönsterrutan. Dammet på bordet. Smutsen i fönstersmygen. Men som tur är syns inte smuts i skuggan:

I vårsolen inne kan man driva härliga blommor som inte syns i trädgården än. "Det är en schackblomma". Det bestämde dottern att kungsängs liljan skulle heta - rutig som den är. Ett bra namn - säg det till kungen! Jag har inga i trädgården så jag köper drivna lökar som blommar fint - men kort! - i fönsterkarmen (så att inte dammet syns...). Av någon anledning tar de inte i min trädgård - vad det nu är för mening med det. Men här är de i alla fall på fönsterbrädan - Fritillaria som de ju heter på latin:

Kvällarna är allt ljusare - och allt härligare. Efter en trädgårdsdag är det svårt att bege sig inåt igen. Ron lägger sig i takt med att ljuset avtar och stillheten mitt i fågelsången tar nästan andan ur mig. Då sätter jag mig på altanen och ser solen gå ner genom grenarna på träden i dungen mittemot:

Lite eld i eldkorgen och en kvällsfika mitt i solnedgången och vårkvällen - det är livet. Livet mitt i våren. På en bambupinne.

Mörker och kaninlykta

2010-11-10T10:28:00.000-08:00

Så skriver vi november - och det känns som om mörkret verkligen är på väg hit. När sommartiden försvann, så försvann ju även en timme dagsljus på kvällen. Och många dagar har dessutom varit gråa och mörka med regntunga skyar. Så har det varit idag och eftermiddagen i trädgården har varit gråmulen - fast med spännande dagrar. På bilden ovan är vår nyaste rabatt, lilla sittplatsen och den gråa novemberhimlen.

James (vårt James Grieve-träd), breder numera ut sina kala grenar över trädgård och kaniner (de har bur och tillhåll under honom). Alla löv är borta och det är så fint att se alla knotor, knoppar och smågrenar avteckna sej tydligt - mot gråhimlen, till exempel:

De mörka kvällarna betvingar vi så gott vi kan med eld och ljus - och det går riktigt bra. Det är härligt att elda i kakelugnen och tända en massa ljus när mörkret häckar därute. I trädgården tänder jag också lite ljus - oljelyktor och värmeljus. Kaninerna har fått en egen lykta i James (såklart!) - effektfull efter en regndag:

När det fortfarande är ljust ute är det härligt att sitta med kaninerna under James och bara vara i trädgården just nu. När all växtlighet stannat av inträder ett sådant lugn - det känns nästan som om det ska vara för evigt. Inga plikter kallar och nu när löven trillat av så framträder grundstrukturen i trädgården så mycket tydligare. Nu ser jag rabatternas egentliga former utan översvallande grönska som förvillar - och helt plötsligt träder mina buxbomsklot fram igen i myntarabatten (att kloten överlever där sommartid bland alla kvävande, tokväxande myntor är snudd på sensation!) och rabatten blir lugn och städad igen.

Fåglarna vågar sej fram för att proviantera solrosfrön när jag sitter alldeles stilla. Då kommer de så nära att jag kan se alla detaljerna i fjäderdräkten - och hur de lite fundersamt iakttar mej med sina svarta oljeögon. Såklart är blåmesen modigast - kommer fram snabbast och vågar sej närmast. Rödhaken följer mej - ständigt på jakt efter de insekter som jag jagar upp. Och gediget nyfiken, tror jag.

Vårt faluröda staket framträder också tydligare. Tillsammans med odlingsbäddarna i samma färg ger de en härlig stadga i trädgården. Dessutom är falurött fantastiskt vackert tillsammans med höstfärger - exempelvis hasselns och krusbärets (de få buskar som ännu har bladen kvar):

Krusbärsbusken har alldeles fantastiska färger:

Och jag och barnen har börjat längta efter snön. Varje gång som det pratas om snö i väderleksrapporterna, så hoppas vi. Än så länge har vi ju blivit besvikna - den enda snö vi har haft är en halvtimmes blötsnö som lade sej över hagtornshäcken (som fortfarande hade bladen kvar - en underlig syn!).

Den blötsnön smälte lika fort som den kom. Men den riktiga snön kommer - så småningom. Så länge kör jag med vinterdäck.

Pulskänning och sollöv

2010-11-03T23:17:00.000-07:00

När vi vaknade igår efter höstens första storm, hade vi fått en alldeles prickig trädgård. Överallt låg det massor av nerblåsta löv: "Titta, vad vackert!" utbrast dottern när hon tittade ner på vår gräsmatta från sitt fönster på övervåningen. Jag höll med henne - allt detta nya och gulprickiga var verkligen vackert. Kvällen innan fanns det bara några få löv trädgården och på väg hem från jobbet när jag satt i bilen på E6:an så tänkte jag just på alla löv som faktiskt satt kvar på träden. Särskilt körsbärsträden var då så härligt lysande gula - stod man under grannens körsbärsträd var det som att bada i sol även en gråmulen dag.

Igår morse fanns hela härligheten på marken - förvandlat till soldrivor över en natt! Jag tycker att det är något alldeles speciellt med att vara med om sådana korta och förgängliga ögonblick som fångar årstidernas skiftningar. Jag var så tacksam att jag var ledig igår och fick gå omkring i min trädgård och kratta löv hela eftermiddagen och verkligen vara mitt i den pågående hösten. Det är som att vara i trädgården i skymningen - det känns som om man är mitt i varandet och har fingret på trädgårdens puls och känner hur blodet regelbundet passerar där under ens fingertoppar. Livgivande och beroendeframkallande.

Här är vår prickiga gräsmatta innan min krattas arbetsinsats:

Och här är en del av soldrivorna:

Jag tycker alltid att träden ser lite nöjda och lättade ut på hösten efter lövfällningen. Det är som om de nu tycker att de verkligen kommer till sin rätt - utan att de där fluffiga och gröna bladen tar hela föreställningen. Det är befriande att titta på ett naket träd - man ser så tydligt hur grenarna löper bredvid varandra och bildar det mösnter som karaktäriserar hela trädet.

Och så bli Skåne ännu skånskare, tycker jag. Det är i ålamörkret och de gråtunga dagrarna som man ser vilken obändig karaktär vårt landskap har. En åker kantad av svarta träd som avtecknar sej mot en blygrå novemberhimmel är så vackert - på ett slitstarkt och evigt sätt. Och då blir jag alltid så sugen på gås...

Här är grannens körsbärsträds vackra grenar - med knoppar som ska blomma nästa vår (som ju är här så oändligt mycket fortare än vi anar):

De sista guldgula bladen sitter kvar:

På framsidan har vi en stor singelyta bredvid vår gård. Den är underhållsmässigt väldigt praktisk - men också rätt trist och händelselös. När jag häromdagen läste en bok om feng shui så slog det mej att vår gård ju ska räknas in i huset när man lägger den traditionella baguan och delar in huset i olika fält som står för olika saker. Då kommer vårt "stöd i livet"-fält precis på vår stenlagda gård - och på denna tråkiga singelhörna. Så kan man ju inte ha det.

Så jag drog fram den faluröda bänken (den är skavd - men jag älskar växtgrönt, stenfärger och falurött tillsammans - jag får ge mej på att måla till våren) och befriade en av mina hemmagjorda växtstrutar (tre armeringsrör med en hönsnätsboll på toppen) från nervissnade sommarblommor och satte ut dem i singeln. Vid armeringsväxtstödet planterade jag en murgröna och så hängde jag en ljuslykta i mitten (tänk att kunna tända den när man behöver lite extra stöd i livet). På andra sidan bänken satte jag ett litet vattenbad som sonen gjort och planterade en anagrambräken som jag fått av min mamma. Och genast har jag fått en levande singelhörna som har en naturligare kontakt med övriga huset - voilá! Här är anagrambräkenhörnan med diverse höstlöv:

Vinbärsbuskarna har varit vackra länge i höst. De har lyst gula och haft svagt roströda ådringar i bladen - så vackert mot den mörka jorden och den nästan svarta stammen. Men i natt hamnade alla löven på marken - och där blir de ju faktiskt så småningom till nya vinbärsblad (och vinbär - mums!). Här är blickfånget (ett av trädgårdens längsta) från vinbärsgången:

Fåglarna verkar glada för att vi dukat fram vinterhalvårets buffé till dem. Bland besökarna finns blåmes, talgoxe, grönfink, pilfink, gråsparv och fasan. Då och då kommer några bergfinkar och tar ett och annat solrosfrö. Rödhaken håller sej i utkanten av matningen - men i går morse såg jag att han var framme och norpade till sej ett solrosfrö innan de andra fåglarna hade vaknat. Den större hackspetten hör jag varje dag och jag har sett den också vid ett par tillfällen, men inte vid matningen. Koltrastarna äter fallfrukten under äppleträdet (James). Allt under uppseende av kaninerna som verkar tycka att det är rätt underhållande med all uppståndelse kring fågelbordet:

Lövstudier och presumtiv rimfrost

2010-10-08T07:41:00.000-07:00

Ett stort fång med rosenskära står på vårt soffbord. Det känns som om en liten, liten bit av sommaren finns kvar där nånstans bland alla rosa kronblad. Sommar mitt i oktober - för mej nästan ännu mer välkommet än sommaren själv.

Ja- rosenskärans rosa blommor gör sej verkligen mitt i allt det gul-orange-röd-gröna som härskar i trädgården just nu. Det är rena färgterapin att gå en runda i trädgården vid denna tiden på året - alla härliga höstfärger gör så gott på både hornhinnan och i själen. Nästan som elden i kakelugnen:

Katsuran är en av de växtvänner som nog ståtar med flest färgkombinationer på bladen just nu. Alltifrån rosarött till knallgrönt kan man hitta - vilket skådespel! Det ska dofta pepparkaka när katsuran fäller sina blad, men här finns inte tillstymmelse till pepparkaksdoft. Inte än, i alla fall. Kanske den kommer? Men fin är vår katsura i alla fall - med eller utan pepparkakor:

Frosten har ju uteblivit än så länge - det närmaste vi har kommit frost var 1,4 plusgrader och vitt garagetak hos grannen en tidig morgon förra veckan. Så många blad sitter kvar på träden - och en hel del sommarblommor fortsätter att blomma. Idag såg jag dessutom flera lila luktvioler i blom - och vitplister! Krassen och luktärterna har tagit fart igen och blommar väldigt fint just nu. Jag kan inte låta bli att hoppas att fosten ska komma en riktigt fuktig natt - tänk rimforst på alla dessa sommarblommor! Vilket sorti!!

Och kanske är det för att vi inte haft så många disiga dagar som jag verkligen har njutit när de har varit här. Blygrå himmel, smådisigt och ljumma vindpustar har känst helt rätt för mej i höst - och är dessutom ett ljuvligt väder att vara ute i. Med spännande dagrar som här över hästhage och hasselhörnan:

Såhärårs brukar också mina växthusdrömmar ta fart - och så även detta år. I flera år har vi gått och funderat över var vi ska placera ett framtida växthus - och hur det ska se ut. Häromdagen var jag på Classicum (http://www.classicum.se/) och pratade med Marie där om hur vi skulle kunna lösa mina idéer - och hon tror att det går! Nu ska kommunen också övertygas - det krävs nämligen bygglov för att göra både växthus och överbyggd altan så som vi vill göra. Så jag drömmer och planerar lite till. Och tröstar mej med att planeringstider är ljuvliga - allt verkar vara möjligt och det är så kul att fundera över alla olika presumtiva lösningar. Och så härligt drömma om soliga sensommardagar i en fåtölj i växthuset - bredvid vinterförvarade pelargoner och under vinstocken. Där ska jag sitta med ett glas vin och läsa trädgårdsböcker. Ja -det kommer att bli bra! Och Marie på Classicum rekommenderar jag verkligen - kunnig, trevlig och rejäl.

Fler drömmar har det varit tid för - idag har jag beställt lökar så det har stått härliga till. Jag gjorde det på Lilla Fiskaregatans trädgårdsbutik (http://www.lillafiskaregatanstradgardsbutik.se/) - och det klarade jag mej bra på. Jg har bland annat beställt en alldeles förtrollande ljusblå bägarkrokus och mer lila kirgislök (som jag verkar ha svårt att få nog av). En vit orkidénarciss slant också med - det är något speciellt med vita narcisser, tycker jag.

I rabatterna vilar ett härligt lugn just nu. De mustiga höstfärgerna verkar svepa in alla växter i ett härligt, lite dåsigt oktoberlugn - och de ser ut att trivas riktigt bra. Här är altanrabatten just nu:

Idag avslutar jag med fler höstblad. Först nästan tranparent klematis:

Och så vår dvärgsyrén i höstfärger:

Och ute på gräset faller löven. Det syns inte att jag räfsat ihop och burit bort fem korgar löv i förmiddags. Men - vad gör det i vår när jag förhoppningsvis har mitt växthus?

Höstsammet och kaninpuffar

2010-09-29T07:26:00.000-07:00

Oj! Lika plötsligt som sommarvärmen försvann i början av augusti - lika plötsligt kom hösten i år på något vis. Efter en relativt kylslagen sommaravslutning så verkade det som om den där höstliga känslan kom smygande på en på nåt sätt: Helt plötsligt låg det gula löv på gräset, var mörkt både på mornar och kvällar och nästan för kallt med de ankellånga byxorna (även om jag alltid hålle ut lääänge).

Men jag gillar hösten. Svampturer i skogen, dimmiga mornar när solen bryter igenom, lönnarnas fantastiska höstfärger, grönsaksskörd, sommarblommor som blommar och blommar, äpplefrosseri - härliga saker! Jag räknade mina blommade rosor idag och kom fram till att hela fyra sorter blommar fortfarande här hós oss - New Dawn, The Fairy, Carl Philip och Cordes. De står i rabatterna som knallröda eller ljusrosa härligheter - envist trotsande årstiden. Här är Ingrid Bergman och New Dawn:

Ringkragar och rosenskära blommar också fortfarande här. Jag har lovordat ringkragen innan, men måste verkligen göra det igen. Den har blommat nonstop i tre månader nu - alldeles fantastiskt! Dessutom är det en rolig och hållbar snittblomma. Tänk vad mycket man kan få ut av att slänga ut innehållet i en fröpåse på en kal jordyta i rabatten. Underverk!

I höstrskrud ser också vår trädgård så härligt mustig och fyllig ut. De gula, bruna och röda nyanserna blir verkligen effektfulla avbrott i all grönska och det ser så mjukt och härligt ut - som stora sjok med sammetstyger i jordiga, maffiga färger. Fuktiga mornar förstärkts sammetskänslan av daggen. Här är vår utsikt från altanen just nu:

Och vårt stora, härliga äppleträd fullkomligen dignar av alla äpplen - i vanlig ordning. T. som har hästarna utanför oss säger att det äppleträdet alltid bär mycket frukt - och han har gått här i åtskilliga år. Om vi tittar tillbaka på våra fem år vid trädets sida så kan vi ju bara konstatera att det stämmer. Dessutom vet vi nu vad det är för sort - ett James Grieve är det som tronar hos oss. På Äpplets Dag i Kivik i helgen så tog pomologen det direkt när han tittade på våra medhavda äpplen hemifrån. Imponerande! Jag har alltid tyckt att trädet är en hon, så jag går här och försöker förlika mej med att hon i själva verket heter James. För om det råder det nämligen inget som helst tvekan - det är en James. Och jag har fått en man till i mitt liv - tror jag. Såhär ser "honhanhen" ut just nu:

Fågellivet har också antagit en höstligare skepnad i trädgården. Rödhaken är tillbaka och nya favoritplatsen är på staketet vid kaninernas inhägnad. Han verkar gilla sin nya utsiktsplats - och kaninerna bligar nyfiket på honom. Jag har både hört och sett den större hackspetten här och har hört den flera gånger i Bokeskogen med. Talgoxar, blåmesar, pilfinkar och gråsparvar äter gärna av gammalt bröd som jag läggr ut på vårt fågelbord. Svalorna försvann häromdagen och stararna drar runt i stora och svirrande flockar. Jag och dottern var på Granngården idag och provianterade kaninfoder - och kastade ett getöga på utbudet av fågenfrö, såklart. Jag funderar övern skalat solrosfrö - onödigt i alla fall för våra fåglar, som knäcker de hårdaste svarta solrosfröskal. Härdade i den tuffa Kvarnbyskolan, kanske? Jag ser också att det är billigare med solrosfrö än med vildfågelblandning (jag har inte priserna i huvudet) - en eloge till http://www.granngården.se/ för det! Jag köper nämligen solrosfrö och hampafrö var för sej -superbra, tycker jag. Det äts upp här och man slipper en konstig matta av vete och annat överblivet som gror under fågelmatningen från det som inte blir uppätet.

Men än är ingen fågelmat inhandlad. Det får allt bli kallare först.

Våra kaniner blir allt tamare. Det är ett envetet jobb med att fostra små kaninliv till sociala familjemedlemmar. Efter rivmärken på underarmar och avbiten dragkedja på fleecetröjan så är det lätt att tycka att man har tagit på sej en omöjlig uppgift. Men det går framåt - nu är de lätta att fånga när de ska in från sin "hage" och de blir inte alls lika rädda längre. De börjar också visa lite uppskattning när man klappar dem och kliar dem bakom öronen. Lilo är fortfarand lite räddare, men Wendy tycker det är helt ok. De är också betydligt lugnare när jag har dem i knäet - Wendy har också börjat sträcka sej upp mot mej och puffa lite på mej. Jag trodde verkligen inte att jag skulle fästa mej så vid två små kaninliv som jag gjort. På mornarna går jag alltid ut en sväng till dem och ger dem lite grönt och var sin morot. Då väntar de med tassarna på gallret och är så fantastiskt mjuka och härliga att klappa. Tänk vad härligt det är att få leva med små djurliv så tätt inpå sej.

Och snart får gärna frosten komma. Jag vill nämligen göra grönkålssoppa!

Hästskrock och kaninklättring

2010-08-11T13:06:00.000-07:00

Så är man då en arbetande person igen. Alla semestrar har ju ett slut - vemodigt och bra på en enda gång. Vemodigt för att jag inte är ledig längre - och får träffa min familj sådär överdådigt mycket längre. Och bra för att jag gillar att komma in i vardagslunket igen - och får göra något annat än att träffa min familj sådär överdådigt mycket... Hur underbart det än är, så är det en härlig men underlig pesudotillvaro på semestern - vi som är så vana vid att alla har sitt att pula med och att sammanstråla lite här och var. Plötsligt har vi eoner av tid vid varandras sida! En härlig pseudotillvao när man vant sej - men var sak har sin tid.

Och som semesterfirare emeritus är jag ju också ledig på onsdagarna - så även idag. Helt plötsligt blir denna dag så speciell. Inte tokigt alls! En sådan riktigt speciell och regnig onsdag har passerat här idag och jag och dottern har mest varit inne och tittat på den blöta trädgården utanför. Färger förstärks i regnet och alla gröna toner blir intensivare och tydligare. Lite engelskt sken har lyst över min Kvarnbyträdgård idag, helt plötsligt.

Men regnet gav sej och vi fick några timmars uppehåll i efternmiddags. Dottern skurade plattorna på altanen (en nyfunnet jobb som det verkligen finns behov av efter att man använt gatkritorna på plattorna...). Jag klippte vissna rosor i "The fairy" och utblommad lavendel. Vilken väldoft att arbeta i! Såhär ser väldoften ut i disig onsdagsdager:

Våra kaniner, Wendy och Lillo, verkar bli lite slöa när det regnar. De ligger mest och slappar och tvättar sej - när de inte mumsar på hö och maskrosblad som dottern ger dem. Idag när det slutade droppa uppifrån, kvicknade de snabbt till och var pigga på att skutta runt i sin inhägnad som vi byggt till dem utanför deras bur. Vi har satt ihop kompostgaller - men jag tror att det är en tidsfråga innan vi har minst en kanin utanför dessa kaninbegränsningar. Våra kaniner kan nämligen inte bara hoppa (väldigt högt, dessutom) - de kan även klättra. Wendy hade nästan klättrat ända upp till kanten idag och tittade förnärmat på mej när jag lyfte ner henne igen (jodå - kaniner KAN se förnärmade ut). Här är de i tryggt förvar inne i sin bur igen - våra ljuvliga , supermjuka små klätterniner:

Dottern älskar verkligen sina kaniner. "Tänk att de äntligen är här, mamma!" sade hon senast idag - och då har vi ändå haft dem i snart två månader. En fantastisk upplevelse att se kärleken mellan djur och barn växa sej allt djupare.

De senaste dagarnas trädgårdstid har också kännetecknats av att vi har sammastrålat lite här och var - jag och min trädgård. Jag går förbi tomaterna på morgonen när jag ska ta in tidningen och nu börjar de mogna. Härligt att följa varje dag. På kvällarna doftar kaprifolen vidunderligt och T. son äger hästarna i hagen utnaför lyssnar förundrat på mej när jag försöker förklara vad jag gör ute i mörkret vid hagen vid halvelvatiden på kvällen ("Jo - jag luktar på blommor", säger jag). Hur som helst är T. (och hans hästar) alltid glada över att få en liten pratstund - och det är så ömsesidigt.

Nu börjas också mina frösådda pelargoner att få knoppar som sväller alltmer. Den första började blomma för ett par dagar sedan - "Salmon Orbit" heter sorten och min lilla blommande planta är just nu en av de vackraste skapelserna i min trädgårdsvärld. Inget märkvädigt - och ändå så förunderligt hänförande:

Zonalpelargoner i all sin enkelhet slutar nog aldrig att faschinera mej. Här är ett blad av en annan sort spelargon som jag inte har namnet på (men som jag trots det njuter ohämmat av):

Det är också roligt med lite sprakande färgkombinationer. Nu i augusti känns det helt rätt igen. I juni är jag en regelrätt pastellmänniska som nästan förbannar mina gula rosor bland allt det blåa och rosa i perennrabatten. Men nu faller det liksom på sin plats och kommer till sin rätt på ett annat sätt. Som exempelvis lila themynta och knalligt orange ringblomma i kryddrabatten (TUR FÖR DEM att de inte blommar i juni, säger jag bara...):

Och när det gäller mina önskningar om regn, verkade det ju som att jag blev bönhörd. Häromdagen fick vi nära 50 millimeter regn på ett dygn - och det har kommit mer sedan dess. Och T. i hästhagen säger att september ska bli varm och 25-gradig. Så jag önskar att T. får rätt - och att det regnar på nätterna.

Sensommartid och Hiramsylt

2010-08-04T07:57:00.001-07:00

Så skriver vi då augusti. Skymningen faller tidigare, getingarna surrar, äpplena sväller, fjärilarna fladdrar kring syrenbuddlejan - och det där speciella sensommarlugnet smyger sig på.

Jag älskar augusti. Juni och juli är underbara månader, men har ett betydligt högre tempo. I juni exploderar trädgården och odlarsysslorna - frön som ska sås, ogräs som växer helt ohämmat och växter som behöver tuktas. I juli är många lediga och vår sociala tid infaller. Det är så härligt att umgås med alla vänner och släktingar - men det innebär mycket planering, matinköp, kockande och ett antal diskmaskinstömningar. I augusti släpper kraven på att utnyttja varendaste sommarminut och en alldeles särskild lunk inträder. Jag njuter.

Idag har jag röjt lite i våra odlingsbäddar - klippt bort övervuxen sallad och sått ny. Jag har sått isberssallad och vintersallad som klarar några minusgrader. Jag har också påtat ner sockerärter och märgärter som inte blivit sådda tidigare - så jag hoppas på en lååång och varm höst. Jag gödslar upp med lite ny kompostjord innan jag sår. Vi är i stort sett självförsörjande på jord - en vidunderligt kretsloppsansluten känsla att tillverka sin egen jord. Här är odlingsbäddarna efter dagens remake:

När jag fixar i trädgården, blir jag allt bättre på att ta pauser. Det är ju då man njuter riktigt av trädgården. Att sitta och läsa i en solstol vid citronmelissen och höra humlorna surra är alldeles bedåriskt. Här är mitt läsbord:

Jag har också skördat en del. Häromdagen plockade jag ett kilo svarta vinbär på en kvart - otroligt mycket bär i år! Jag kokar Hirams svartvinbärssylt av dem - kokar bären med 5 deciliter vatten och tillsätter sedan ett kilo socker. Är bären lite omogna behövs inte pektin eftersom svarta vinbär innehåller bindande ämnen (vilka vet jag inte). Mina bär var lite för mogna så jag har en rinnande sylt i år - men ljuvligt god!

Jag ha också börjat skörda brytbönor. De ger bra i år och på cirka 1 meter får vi vid varje skörd precis lagom till en middag. Väldigt goda bönor som rekommenderas - de heter "Maxi" och är ett ekologiskt frö från Impecta.

Potatisen fortsätter att ge bra och vi njuter av våra delikatessorter. Verkligen kul med flera sorter att jämföra mellan.

Här är dagens skörd av lök, morötter, potatis och bönor:

Rosorna har verkligen älskat årets värmesommar - våra har blommat (och blommar) som aldrig förr. Till och med våra nysatta rosor har blommat - ljuvliga gammeldags små rosenbakelser som doftat fantastiskt. Klätterrosorna "Nex dawn" har också haft ett kanonår och blommar fortfarande. Idag har jag gödlsat alla rosorna för att de ska orka med att fortsätta blomma. Jag plockar brunnen hästgödsel i hagen utanför och blandar med lika delar kompostjord - riktigt dundermedel för utmattade rosenplantor. Dessutom ett närproducerat och ekologiskt alternativ till köpt rosgödsel.

Hästgödel, kompostjord och nässelvatten är hörnstenarna i vår gödsling. Nässelvatten gör jag genom att låta nässlor stå i vatten i ett par veckor. Det stinkande vattnet som då bildas är otroligt bra att gödselvattna tomater, pelargoner, rabatter och perenner med. Jag blandar cirka en tiondel nässelvatten i vattenkannan. Det stinker - men det är det värt. Förra året fyllde granntjejen en vattenpistol med nässelvatten - som hon sprutade på sej själv. Det tog evigheter innan hon luktade normalt igen - inte att rekommendera! Men kanske är det därför som hon har växt så det senaste året?

Rosor som är fina hos oss just nu, är våra tre enorma plantor av "The fairy". Den är precis så fantastiskt som ofta sägs - bara blommar och blommar och blommar ända tills frosten tar de sista blomklasarna. Här blommar den vid vår altan:

Och så hoppas jag på regn. På sex veckor har vi fått knappt tio millimeter. Men under tiden vandrar jag runt med vattenkannan och vattenslangen. Alltid redo!

Värme och delikatesspotatis

2010-07-23T11:00:00.000-07:00

Vilken sommar vi har! Värmen dallrar mellan växterna i trädgården och vattning är den enda kvällsaktivitet vi bedriver. Men ljuvligt är det - alla dessa värmedagar som aldrig verkar ta slut. För det är ju så jag fungerar - tror att sommarlivet kommer att vara såhär tropiskt i år. Jag kommer inte ihåg när vi sist åt inomhus och altanen har verkligen blivit vårt vardagsrum - cykelvekstad, matrum, planteringsrum, lekrum, läsrum, pysselrum. Vindrickarrum. Under parasollet är där vi lever just nu.

På kvällarna sitter jag och S. under parasollet i mörkret och läser och pratar. Jag har börjat lösa korsord - en ny passion. S. kan slita sej - men jag skulle kunna vara ute hela natten. En natt var jag faktiskt det. Då fällde jag upp tältsängen vid lavendeln och sov ute - i 21-gradig skånsk tropisk natt. S, dottern och grannkompisen låg i tält på gräset. Overkligt och helt underbart.

Det där livsbejaknade vattnet kan ju spridas på många sätt.Bästa vattenspridaren är vårt "spjut" som vi inhandlat för 40 kronor på Coop Forum. Den ser verkligen ut som ett spjut och sprider vattnet runt sej i en cirkel. Diametern styr man lätt med vattentrycket. Väl investerande 40 kronor! Och välkomna droppar i trädgården:

Vatten känns livsnödvändigt i trädgården dessa heta dagar. För många år sedan fick jag en zinkbalja och en vattenpump av mina föräldrar i födelsedagspresent. Jag har kompletterat med ett par vattenväxter ( en ofattbart blåblommande iris och en som jag tror heter sköldpaddsört), stenar och vatten - och på altanen utgör detta vårt "porl". Växterna övervintrar - otroligt nog! - i den nästan torrlagda zinkbaljan som står i garaget. Vilka överlevnadskonstnärer! I år tog jag ut porlet i maj, men det egentliga porlet (läs pumpen - den fungerar som ett litet, litet springvattten) installerades inte förrän igår. Kvarnbytigern uppvisade en väldigt snopen min när det helt plötsligt sprutade vatten ur hans vattenhål. Men det får han faktiskt tåla. Här är årets porl med mina egenuppdragna pelargoner framför:

Familjeliver är härligt när vi alla är lediga. Men vissa mornar (förmiddagar?) lyxar jag. Då får barnen äta frukost framför TV:n och jag får äta den i libbstickans skugga. S. äter sin frukost lite här och var - på altanen mest. Jag, trädgården, Sydsvenskan och kaffe med mjölk i - mer än så begär jag inte av livet när det är ljuvlig sommarmorgon. Libbstickan slår någon form av rekord i år - inte varje år den är så stor att man kan sitta i dess skugga! Här är härligheten:

Men trots att Kvarnbytigerns vattenhål numera sprutar vatten, är han en trogen gäst i trädgården. Och han bidrar verkligen med sin närvaro - liksom sparvarna, igelkotten, hästarna - och dotterns nya Rexkaniner, Lilo och Wendy. Dessa varelser är trevliga och sällskapliga sådana som är betydligt tillgivnare än den kanin jag växte upp med (Kalle - som mest låg i buren och var rädd när man kom för nära). När jag kommer ut på morgonen och hälsar på dem från altanen, ser jag två par stooora öron (ja - öronen är verkligen stooora) som spetsas och lyssnar. Och så älskar de oregano och citronmeliss. Här är Lilo - en nyfiken liten krabat:

Grönsaker skördar vi. I år har vi haft otroligt fin isbergssallad som knutut sej i huvuden tidigt och är otroligt god. Den heter "Sonette" och jag har köpter frön i såband - en riktig hit! Vi har frossat i ekoligisk, närodlad isbergssallad - godast med citron, god olivolja och salt. Mmm!

Morötter har vi, men inte mycket mer. Jag gjorde misstaget att använda förra årets överblivna frö. En miss när det gäller morötter som har dålig grobarhet när fröna är gamla. Nu vet jag det. Men vi har fått några och de är i alla fall otroligt goda. Som tur är.

Grönkålen växer och frodas under odlingsduken, som fungerar bra mot kålmaskarna. Grönkålen ska vi så småningom steka lääänge med lök och balsamvinäger. Mums!

Potatis är basvara för oss på somrarna. Favoritsorten är "Princess", som vi ätit så mycket av att sonen börjar sakna pastan. Lite nyttigt då och då, tycker hans odlarmamma (som ju ännu så länge inte odlar durumvete...). "Princess" har gett otroligt bra i år - två stånd har räckt till en middag och stekpotatis till lunch dagen därpå. Jag köpte också en blandlåda med delikatesspotatis på Coop och en av sorterna - "Marine" - provades igår. Den godaste potoatis jag någonsin ätit. Och fullständigt obetalbart att ha två elvaåringar (son med kompis) som lovordar potatisen på sina tallrikar. Så här ser mina odlingsbäddar ut just nu:

Mina tomater var ett sorgebarn. Vi var ju i Kroatien i två veckor i juni. Och vem som helst annars tänker väl att det inte är så smart att själv dra upp sina tomatplantor från frö ett sådant år. Men jag ville, ville, ville. Och så avtalade jag med mamma om att få en del plantor av henne. Och nu har jag riktigt fina tomater i min tomatgång. Jag fick en "Sungold"-planta av mamma och den har redan gett mej tre härliga tomater. Här är min tomatgång:

Bland årets riktiga fullträffar är de blommor jag sått direkt i rabatterna från frö. Ringkrage, rosenskära och nejlika har tagit sej så otroligt bra mellan rosor och daggkåpa. Och med minimal arbetsinsats, dessutom - lite vattning ibland, bara. Ringkragen hade jag ratat som tråkig och skrikig - men i stället fick jag en helt oemotståndlig godisskål!

Och så har jag snöat in lite på solcellslampor. Helt själva lyser de när det är mörkt. Senaste tillskottet är en plasttrollslända som lyser blått i mörkret. Anskrämlig, men jag föll pladask för den:

Egotrippar och kålplantor

2010-05-26T12:44:00.000-07:00

Just nu har jag en trädgård som är full av torra björkhängen och avblåsta små blad. Jag gillar verkligen inte hård blåst (jag blir orolig och småretlig - ett farsarv) och det kan inte alla nyutslagna blad göra heller. Nu ligger tusentals av dem i vissna drivor på vår gård och i hörnen på altanen - sorgligt korta liv!

Men även blåst avtar. Och många blad verkar ju ändå sitta kvar på träden -puh! Dessutom tittar ju solen fram då och då. Idag har jag suttit på altanen i solen med dottern och grannkompisen (en kort stund - sedan bar det iväg på sparkcyklarna igen för deras del) - härligt!

Det är dubbelt, mitt trädgårdsliv. Jag njuter så av att ha familj och vänner kring mej i trädgården och se att de trivs där. Dessutom är det en vädligt bra umgängesplats - allt blir lite mer avspänt. Det är enkelt att föra lätta och kloka samtal i en trädgård - jag tror att det är växterna som gör att man slappnar av. Och det är ljuvligt att se barnen leka i grönskan - och märka att de tycker att det är en riktigt bra lekplats. Jag njuter av att göra gemensamma projekt tillsammans med maken i trädgården - planera och jobba ihop och sedan vara stolta. Tillsammans.

Men samtidigt fungerar trädgården som en enda stor egotripp för mej. När jag jobbar alldeles själv i trädgården händer det något i mitt huvud. Alla tankarna verkar "hitta hem" igen och hamna på rätt plats. Att ensam gå och vattna i trädgården eller sitta med kaffet under äppleträdet får mej att känna ett så stort inre lugn och en speciell sorts harmoni som jag inte är i närheten av att känna i någon annan situation. En frihet. Mental, jordisk vila. Här är vårt fantastiska äpleträd i full blom - så som det såg ut häromdagen (innan blåsten):

Just den mentala vilan är viktig för mej när det gäller trädgården. Jag vill inte städa i trädgården när jag rensar ogräs. Att klippa gräset ska inte vara som att dammsuga. Kraven ska styras av det jag - och vår familj - själva har satt upp. Jag ska må bra och ha det trevligt i trädgården. För det är ju som Hannu Sarenström sade när jag lyssnade på honom för några år sedan: "I min trädgård får jag i lugn och ro odla min dåliga smak." . Och finns det egentligen någon god smak i trädgården? Jag tror det inte - bara många (miljontals!) smaker. Själv älskar jag bollar av kyckling- eller hönsnät och har dem lite varstans i trädgården. Senaste platsen är på toppen av en klätterkon för murgröna som jag gjort av tre armeringsjärn och ståltråd (ett billigt, roligt och egengjort alternativ till dyra och färdigköpta stöd):

Felder Rushing, mannen som nog skapade uttrycket "slow gardening" är också inne på den linjen. Han säger sig vara oberoende, kontemplativ, ostressad och bekymmersfri när det gäller inställningen till sin efen trädgård. Även om jag nog är mer beroende, kontemplativ, lugn och glad i min trädgård, så tror jag att vi är inne på samma linje. Rushing har också enkla och kloka råd om hur man komposterar: Sluta slänga växtdelar och lägg det på hög.

Själv har jag ett par potatisplantor på min kompost. De har kommit av sej själva - undrar vilken sort det är? Såklart får de vara kvar. Alys Fowler pratar också om slow gardening och hur man får tid att njuta av sin trädgård. Honhar skrivit en bok, "Slow gardening - lustfyllda projekt för den medvetna odlaren". Den står högt på min önskelista.

En medveten strategi som jag använt i år, är att bara odla sådana grönsaker som vi gillar mest i vår familj. Vi är kåltokiga (jag och maken i alla fall - barnen behöver nog tränas lite mer...), så i år har jag dragit upp spetskål, brysselkål och vitkål. Plantorna har tagit sej fint i mitt lilla plastväxthus och nu har jag skolat ut dem i kållandet tillsammans med grönkålsplantor som jag inte kunde låta bli i affären. Jag har lagt odlingsväv över - annars kan man väl kallt räkna med att kålflugan och dess larver kalasar på plantorna före oss. Här är grönkålen alldeles nyplanterad innan väven åkte på:

Något som vi också gillar är sallad. Barnen älskar plocksallad och isbergssallad - och den hemodlade står högst i kurs (som tur är!). Jag och maken gillar ruccola och baby leaf och äter det till det mesta. I år har ruccolan övervintrat hos oss - något jag aldrig varit med om tidigare. Så vi har kraftiga, fina ruccolaplantor med spöda och lagom starka blad. De använder vi till det mesta - mackor, omeletter, grillat... Baby leaf-blandningen har okså kommit igång med att växa och vi har kunnat skörda ett par-tre omgångar. Och den är så vacker:

Och under takpannorna har fåglarna mycket att göra. Vi har ett antal fågelfamiljer som hyresgäster just nu: Gråsparvar vid altanen, starar under takkupan, ännu fler gråsparvar på framsidan och en rödstjärtsfamilj under garagetaket. I våra holkar finns talgoxe och pilfink. De flesta av den är väldigt bra lusbekämpare - så jag är glad att vi har dem. Och hoppas att min vintermatning av dem har bidragit till att de slagit sej ner här hos oss.

En av de mest uppseendeväckande växterna just nu, är utan tvekan våra gulröda och fransiga papegojtulpaner. Jag fick två lökar av mamma för några år sedan - och nu har de blivit fler. Roligt att de trivs - och effektfullt att ha dem svävande över perennrabatten. Här är en av dem - riktigt nära (två gånger - ooops!):

Och så går jag och funderar på om det hinner bli några "sprättpotatis" innan vi åker till Kroatien om knappa tre veckor. Jag hoppas.

Gyllengrönska och pileflätning

2010-05-17T11:48:00.000-07:00

Det är inte utan att det hade varit rätt bra att vara skomakare just nu. Han tog ju semester mellan hägg och syren - och här i Malmö har häggen precis börjat blomma. Dessutom hade man ju (tack vare all kyla) fått en relativt lång semester i år - syrenerna verkar ha ett tag kvar till blomningen.

Men vad klok han var, skomakaren - nu är det ju verkligen en av de vackraste tiderna i naturen och i trädgården. Alldeles ny och skir grönska som omger en när man går ut, alla växtvänner som kommer tillbaka (jag har alltid glömt några av dem efter vintern - och så är de bara där!), fantastisk fågelsång, ljuset återvänder, vitsippor - underbart!

Jag blir alltid så otroligt full av energi och alldeles rastlös såhärårs - så jag hade gärna varit lite extra ledig och gått lös i trädgåden och varit ute i skogen bland alla nyutslagna träd vareviga dag just nu. Hade jag fått vara det, tror jag nämligen att rastlösheten hade lagt sej - att behovet hade mättats. Eller så hade det blivit tvärtom - som att mycket vill ha mer. Oavsett så ser jag mej gärna som - skomakare.

Här är vår perennrabatt just nu:

Men det är en kall vår vi har i år. Vi tassar runt i raggsockar på kvällarna och fortsätter att elda i kakelugnen. Och så passar på att elda ute med. Vid vårt fritidshus på Hallandsåsen har vi byggt en eldplats som vi invigde i helgen. Härligt att bygga eldstad med barnen och sedan sitta kring elden och prata om allt möjligt - skolan, svartvita flugsnappare (som vi har vid stugan - hurra!), morgondagens planer... Vi gjorde också en eldningsutflykt till Djurholmen (ett naturreservat på Hallandsåsen med storslagen natur och färdiga grillplatser - rekommenderas!). Pinnbröd och korv grillade vi över elden. Här är några av eldarna - mitt i all gyllengrön bokgrönska:

Det är fascinerande hur en eld samlar folk - så fort man tänder en eld så har man en naturlig samlingsplats. Det är något urgammalt med att sitta tillsammans kring en eld - och det har ju vi människor gjort i många tusen år, faktiskt.

Och i vår fönsterkarm växer mina fröodlingar så det knakar. Jag har börjat skola om (tomater) och flyttat ut en del i växthuset (pelargoner). Här inne finns nu kål, bönor och majs som rastlöst väntar på att få doppa rötterna i kraftigare jord och få komma ut i växthuset. Såhär ser bönorna (brytbönor och blomsterbönor) och majsen ut:

Ute har mycket av frösådderna fått fart och börjat växa ordentligt - rädisor, spenat, ruccola och rödbetor. Potatisen växer också fint och verkar inte ta kylan så personligt (i så fall döljer den det väl...). Men de två rader som jag har under fiberduk är en halv decimeter högre än de utan duk. Så vårar som dessa är det tur att fiberduk finns. Rosenskäran börjar också titta fram i nya rosenrabatten där jag platssått den.

Jag har också fått lite ordning i min hörna där jag hade tänkt göra en lund, men som likom aldrig fick någon lundkänsla. Nu är det en gullvive- och kastanjehörna i stället. Jag har kompletterat den med min egenhändigt gjorda betongbänk - så nu kan man sitta på den och njuta av alla gullvivorna - ljuvligt! Dessutom ser man dessa juverler på ett helt annat sätt nu. Ibland tar det tid att hitta den rätta formen för saker och ting i min trädgård - och vad jag är glad för det! Här är bästa gullviveformen:

Gullvivorna blommar ikapp med löjtnantshjärta, skogsvallmo, förgätmigej, vinteriberis och nepeta hos oss. Pionerna växer, jordgubbarna har stora (och många!) knoppar och vinbären blommar. Jag och mamma har långa samtal om våra frösådder, vad som tittar upp i rabatterna och hur det EGENTLIGEN ser ut. Det är en ynnest att dela ett sort och innerligt intresse med sin mamma. Här är löjtnatnshjärtat i regnet:

Jag och kollegorna har också varit i Döshult hos Birgitta och Staffan och flätat pil en lördag när regnet stod som (pile-)spön ibacken. Tur då att kunna vara under ett patytälttak. Pile som är ett så fantastiskt material att arbeta med - och otroligt vackert:

Att vara en dag med vänner, pilet, Birgitta och Staffan är en lisa för själen - stilla, fundersamma samtal under tältduken medan fingrarna arbetar nästan som av sej själva. God mat, delad glädje över fina alster och hjärtliga skratt åt misstag som man av någon anledning plötsligt kan dela med sej av. En undantagsdag. Mina fingrar arbetade:

Och såhär blev mitt fågelhus så småningom - här på plats i äppleträdet (varannars?):

Apelmadam och kvällsljus

2010-04-14T11:27:00.000-07:00

Så äntligen har det börjat på någon form av allvar - det där trädgårdslivet. Idag har jag haft altandörren öppen i flera timmar och suttit på altanen i solen. Kvällarna är ljusa och det går att få till en timmes trädgårdsarbete efter middagen om den andan faller på (och det gör den, kan jag ju säga utan att överdriva). Det är precis som Ulf Lundell sjunger i låten "Under natten regn" (från senaste plattan "Omaha" - något så unikt som en mogen platta från Uffe - mogen och helt fantastiskt bra): "Ljuset är tillbaka - och det är inte längre kallt nu." Mitt i prick!

Jag har också börjat gå den obligatoriska trädgårdsrundan när jag kommer hem på kvällen efter jobb - en av de härligaste saker man kan göra. Såhär såg det ut ikväll:

Mycket har börjat växa - och det går så fort! Snödropparna och vintergäcken är redan överblommade - och jag sörjer dem lite, lite. Jag har lite svårt att ställa in mej på det snabba skeendet på våren - ljuset som kommer, alla blommor som slår ut och grönskan som växer på så snabbt. Jag vänjer mej oftast relativt snabbt vid detta ändliga varande, men det brukar ändå resultera i en liten sorgestund vid de vissna snödropparna. Och jag njuter av det också på något outgrundligt sätt.

Men så följs snödropparna nu av minipåskliljor, luktvioler och andra narcisser som får allt större knoppar. Löjtnantshjärtats roströda stänglar verkar växa flera centimeter om dagen och är fantastiskt vackra i kvällsljuset - här med knubbig kärleksört på väg upp och barnens populära snurrgunga i äppleträdet:

Vårt stora, härliga äppleträd har jag beskurit i år. Jag har en flerårsplan för att glesa ut den rätt trassliga kronan - och det är inte det lättaste att göra på en något åldersstigen apelmadam. Men i år tog jag bort två rejäla grenar (ja - egentligen S. som ju höll i sågen - jag stod på marken och vågade knappt titta på hans akrobatkonster på stegen högt ovanför mej). Det gjorde underverk - hela trädet ser upplyft ut. Inte kan man kasta en hatt igenom kronan som man ju ska kunna i ett bra beskuret äppleträd. Men jag och vår apelmadam är helt överens att det där är överkurs här hos oss. Hon har en alldeles egen stil och i den ingår det mer gungande barn och fågelmatning än hattkastningar. Och vi är rörande överens hon och jag - det är så det ska vara här.

När man beskär gamla äppleträd och får mossiga kvistar över, kan man göra fina kransar av några centimeter lågna kvistbitar som man fäster ihop med ståltråd. Jag satt i solen på altanen och gjorde denna kransen (som blev bra till påskliljorna på framsidan - och är fantastiskt vacker till lerkrukans terrakottafärg):

Något som också växer snabbt nu, är rabarbern. På bara några dagar har den växt en hel decimeter! För en dryg vecka sedan såg de ut såhär hos oss:

Och nu ser den ut såhär vid påskliljorna som precis har slagit ut och krusbärsbusken som börjat grönska (idag faktiskt):

Jag har också haft tur med vädret under de dagar som jag varit ledig och hemma. Då har jag passat på att tvätta - och att njuta av lyxen i att kunna torka tvätten utomhus. Tvättställningar är ju inte det fagraste trädgårdstillbehöret precis och jag drömmer om en T-ställning med linor och spaljeer vid sidorna så att klätterväxter kan växa där (de har en sådan fast utan klätterväxter på statarmuseet - kolla in!). Så länge får jag nöja mej med en trist torkvinda som dessutom är sned vad jag än gör med den (dåligt förarbete, säger S. - tro det, säger jag...). Men tvätten torkar lika bra och doftar fantastiskt även om den torkat på denna anskrämliga anordning. När jag tar in den torra tvätten är det som att ta in solen och vinden i huset när man sticker näsan i den. Ljuvligt! Här hänger vittvätten på sned i solen (två gånger - hur tar man bort en bild?):

Och odlingarna inomhus expanderar. Det blir alltid ont om plats på mina fönsterbrädor såhärårs - sättpotatis, sticklingr, omskolade tomatplantor och nysådder tar lite plats. Så i väntan på ett "riktigt" växthus, köpte jag et litet plastväxthus på Lidl i fjor och där sätter jag ut alla plantor så fort jag skolat om dem från såjorden till större kruka. Det fungerade väldigt bra i fjor och jag hoppas på samma resultat i år med. Plantorna blir knubbigare av den lägre temperaturen och ljuset - och vi får mer plats inne.

I år har jag råkat sätta växthuset på en tuva luktvioler, så när man öppnar växthuset slår en alldeles bedövande violdoft emot en. Vem hade inte velat tillbringa sin första tid i sådan väldoft?

Jag hoppas på att de trivs- de pelargoner och chilin som nur står i violdoften ute i växthuset:

Och härinne har jag sått tomater och pumpor idag. Tomaterna av de beprövade sorterna "Moneymaker" och "Garener´s delight" än å länge. Men de ska bli fler! Pumorna är den vanliga halloweenpumpan och nakenfröpumpa. En härlig känsla att ha groende frön att följa i fönsterkarmen - just nu bedvid sättpotatisen som ska i jorden i helgen.

Och jag försöker förtränga att vi är borta två veckor vid midsommar - och att alla odlingar ska klara sej då (vi ska till Kroatien - ska bli härligt, men lite trädgårdstraumatiskt). Men - allt brukar reda sig. Så även jorden efter denna sanslösa vinter.

Starar och vintergäck

2010-03-03T07:22:00.000-08:00

Vårvinter är verkligen ett bra och passande ord i dessa dagar! Efter tö och takdropp i helgen, har vi haft både snö och minusgrader igen - hu! Men ljuset är tillbaka - och en och annan vårblomma och flyttfågel är här igen. Alldeles ljuvligt! Idag stod jag i solskenet på vår altan som är skyddad från de kalla vindarna - och solen värmde riktigt skönt. Och jag börjar längta efter att kunna ha altandörren öppen igen som vi brukar på sommarhalvåret. Och efter första utefikan, dra ogräs, sätta potatis, klippa perennerna, lägga kompostjord i landen... Men det är bara att bärga sej ett tag till. Och hoppas på att allt bärgande danar odlarkaraktären.

Så länge får jag passa på att njuta av kardborrens förställningar i vårsolen (jag och steglitsen som ibland kommer hit och kalasar på fröna inuti):

I förrgår såg vi den första staren här. Den åt på en talgboll vid vår fågelmatning. Och igår hade den med sej två kompisar till. Hela dan idag har jag hört deras speciella svirrande och klickande sång från linden rakt över gatan - ett vårtecken så gott som något. Jag säger verkligen: "Välkomna, välkomna - vad jag har saknat er!" De brukar bygga bo under takpannorna på vår takkupa utåt hästhagen och hör verkligen till våren och försommaren hos oss. Här sitter de tillsammans med en berfink och solar sej i linden (lite suddigt, men ändå):

Annars är här rätt lugnt vid fågelmatningen just nu. De flesta bergfinkarna har dragit någon annanstans även om ett tiotal har dröjt sej kvar. Inte heller koltrastarna är här lika mycket på mornarna längre. Men stararna - de är här! Tillsammans med fasanerna, talgoxarna, blåmesarna, pilfinkarna, gråsparvarna och hackspettarna (och en och annan stenknäck med för den delen - denna papegojliknande jättefink). Och under matningen ser det så lagom trevligt ut just nu - en enda gegga av smält snö, tomma fågelfröskal och annat skräp:

Men så får det vara ett tag till - tids nog går det ju förhållandevis lätt att räfsa upp eländet och förpassa det till komposten där det blir bra jordförbättring. Dessutom går det inte att fixa till nu - det känns som att gå på något som flyter när man går över gräsmattan. Tjälen gör att vattnet stannar uppe i markytan och det verkar som om gräsmattan nästan guppar ovanpå både tjäle och vatten. Att den klarar sej!

Snödropparnas knoppar sväller och visar sej nu tydligt (trots att de inte står i ett särskilt varmt läge, utan solitärt i dungen utanför). Vintergäcken visar sej också - de ser lika förunderliga ut som alltid med stjälken som är alldeles böjd när de är nyfödda. Vintergäck som ju betyder snödroppe på danska. Här är både snödroppar och vintergäck i svensk (och dansk) version:

Här inne har jag fixat fram allt som behövs för att så basilika - för nu MÅSTE jag få ner någon form av frö i en kruka jord! Basilika fungerar ju alldeles utmärkt då - klarar sej bra som krukväxt i fönsterkarmen tills den kan vara utomhus (när temperaturen är över 7 plusgrader - annars fryser den). Och tills dess han man färsk basilika att frossa i - räcker gott i väntans tider.

Jag har också vintergäck, pärlhyacinter och blå iris i en zinkkruka på bordet - som att ha hela våren bredvid sej när man äter (till S:s stora förtret - det är ju i vägen när han läser tidningen - tur då att just den våren är mobil). Fast jag tror att han njuter han med.

Det börjar också hända saker med en och annan trädknopp. Björkarna skiftar i lila och alarna med. Kastanjens knoppar sväller och har blivit alldeles klibbiga som de ju blir innan det är dax för dem att slå ut. Här är en i vår trädgård (knoppen sitter på en kastanj som vi drivit upp själva från en kastanj som vi plockat vid pildammarna, jag och barnen):

Och soliga vårkvällar infinner sej det där alldeles speciella vårljuset - både varmt och kallt på en gång, vänligt, lite smådisigt, transparent och nästan som om man hade målat det med akvarellfärger. Härligt, härligt! Jag blir alldeles rörd när jag ser det - tänk att våren ändå är här igen! Och att vi har nästan hela våren framför oss - kan det vara bättre? Jag läste någonstans att man är lyckligast precis innan man åker på semester - när man väl är iväg avtar lyckan och den sitter inte i så länge när man har kommit hem igen.

Så måste det vara med våren med. När man väl är mitt uppe i den är det så lätt att stressa runt med allt som behöver göras att man helt glömmer att bara vara mitt uppe i den - och att njuta. Och efter våren kommer ju sommaren. Även om jag har mina lyckorus på sommaren med, så tror jag ändå att ett av de starkaste är just nu - när jag ser att det verkligen har vänt och att vintern börja släppa taget.

Och hasselns hängen börjar bli mjuka - snart ser de ut som gula, dammiga bananer:

Och i vår ska jag verkligen passa på att njuta ofta - mitt i allt det härliga!

Vårvinter och koltrastsång

2010-02-28T10:53:00.000-08:00

"Jag ser en massa gräs - å, vad glad jag blir!" De orden vaknade jag till i morse. Det var dottern M. som tittade ut genom fönstret och konstaterade (väldigt nöjd) att gräsmattans syntes igen. Den har ju varit borta för världen i dryga två månader - och tänk att den fanns kvar där under alla snömassor! Tidigare samma morgon konstaterade jag i ett halvvaket tillstånd att koltrasten sjöng för första gången utanför fönstret. En alldeles förtrollande och ljuvlig musik att somna om till en söndagsmorgon.

Men så mycket till gräsmatta har vi ju inte så här års - om man nu ska vara ärlig. En geggig, grönakting och rätt skräpig yta är vad den är. Fullt av fågelfröskal, pinnar och så en massa barr från julgranen dessutom. Men mer än så kan man ju faktiskt inte kräva av sin gräsmatta såhärårs. Så jag delar ändå M:s glädjde över att se den igen.

Ja, sedan ett par dagar tillbaka så droppar, rinner, porlar och regnar det här hos oss. Och det känns ju alldeles exotiskt efter all snö och kyla. Eftersom tjälen inte släppt på långa vägar, så ligger såklart allt smältvatten och regn kvar uppe i markytan - och gör världen väldigt geggig och sumpig. Men också vacker:

I isen under smältvattnet syns fortfarande att rådjuret varit här:

Och jag tänker på att skollovet som varit denna vecka inte bara kallas för sportlov, utan också för vårvinterlov - en passande benämning i år. För visst är det vår i luften. Men isen är inte längre bort än vad den är när man är på schlagerfestivalgenrep på Malmö Arena (som vi var igår) - sitter man på parkett blir man snabbt iskall om fötterna eftersom isen finns bara preciiis under golvet. Som tjälen just nu under gräsmattan.

Jag tittade till våra snödroppar idag - dessa fantastiska växter. Trots all snö som varit, är de alldeles fulla i knopp! Hoppfullheten själv. Julrosorna är också knoppiga - och jag väntar och längtar efter blomningen.

Och över åkrarna häromkring drar sej nu snön tillbaka alltmer:

Här inne har jag sett till mina näst intill uttorkade krukväxter idag. Jag har pysslat med mina orkidéer, ordnat med gödsel till mina amaryllisar som jag sparat sedan i julas (ser riktigt fina ut ihopsamlade i tvättstugefönstret tills de kan få komma på grönbete på komposten när graderna är vänare för dem). De krukväxter som ska planteras om och delas har jag köpt ny jord till idag (jag hittade ingen miljömärkt blomjord - trist, Blomsterlandet!). Azalean är putsad och jag har investerat i två nya kornettblommor - en karmosinröd och en vit. Jag kan inte låta bli att älska denna levnadsglada, friskt gröna och blomvilliga krukväxt (även om den ibland är lite svårflörtad). Mormor hade sådana - hennes var oftast koboltblå eller lila och hon hade en fantastisk hand med dem.

Och så är ju bokrean här. Min förutseende mamma har köpt en bok till mej och jag kan inte annat än likna den vid en växtbibel - Könemans "Botanica". Med sina noggranna och matnyttiga beskrivningar av över 10 000 trädgårdsväxter är den en klippa för en trädgårdsfantast - hur har jag klarat mej så länge utan den? Dessutom är den fantastiskt vacker - utsidan är full av färgsprakande höstlöv med en grön rygg och så är den stor och rejäl.

Jag har också köpt "Gabriellas trädgård" av Gabriella Dahlman. Vi som läser "Allt om trädgård" har ju läst Gabriella förr och boken är en fröjd av odlarglädje, roliga tips och vackert fotografi. Det är alltid så roligt med böcker som ger inspiration och det gör Gabriellas med besked.

Mina odlingsbäddar tittar nu fram igen under snön - de var också kvar! Tjälen biter sej fast i dem fortfarande - denna fantastiska jordbrukare. En bra tjäle gör ett grävjobb åt en så som man aldrig själv lyckas med den sysslan - jorden blir jämn och fin och blandar sej bra med humus och sand. Alla sega klumpar sprängs sönder och blir till fin odlingsjord som det bara är att kratta lite i innan sådden. Så jag är glad över tjälen - trots all gegga.

Kaninerna har varit extra hungriga i år i all snön. Här i Malmö har de skadat många träd genom att gnaga av barken i ren och skär överlevnadsinstinkt. I vår trädgård har de inte gjort så stor skada - mer än på fikonbusken. Den är nästan helt ringbarkad på ett par ställen. Och jag sörjer redan. Och ska köpa sånt där medel man kan pensla på och hoppas på att jag inte behöver sörja mer. Men jag kan ädnå inte låta bli att förstå att de har varit hungriga och haft det svårt i vinter, dessa gossiga barkätare. Vår malört har också blivit illa tilltygad, men den klarar sej alltid. Och skulle just den plantan dö, så kommer det ju ett antal andra sådana lite varstans. En gång med malört och du lukar alltid malörtsplantor när du drar ogräs.

I hästhagen utanför har vi haft is länge nu, men inte längre. Nu har vi istället en stor damm där med en botten av is. Rolig att vada i, tycker sonen M. och grannkompisen L (två gånger - extrabilden ville inte tas bort...):

Och utanför fönstret trummar regnet på rutan. Tänk ändå, vad man kan sakna regn!

Bland fröpåsar och spårsnö

2010-02-10T07:13:00.000-08:00

Nu har det snart varit riktig vinter i två månader här i Malmö med sammanhängande snötäcke och minusgrader - en nästan osannolik upplevelse. Men härligt är det - idag har barnen haft pulka- och skridskoutflykt med skolan och åkt skridskor på naturis. Inte varje år man kan göra det på Pildammarna i Malmö.

Men trots all snö och kyla, skriver vi ju ändå februari. För mej innebär det kvällar med näsan i frökataloger, omplantering och delning av krukväxter, tomat- och pelargonsådd i slutet av månaden och att driva forzythia- och hagtornskvistar i tulpanbuketterna härinne. Ute brukar snödropparna och vintergäcken blomma såhärårs - och vem vet, det gör de kanske under snön (fast jag är skeptisk och hoppas att de har vett nog att hålla sej nere ett tag till i denna kyla). Jag hoppas också på att jorden ligger till sej riktigt bra i mina odlingsbäddar - nu ser de verkligen ut som bäddar med snötäcke och allt:

Frökatalogernas intåg i mitt liv såhärårs är alltid lika underbar och hemsk - på en enda gång. För samtidigt som man köper fröpåsar, så väljer man ju också bort en hel massa drömmar i form av ratade odligscravings. En smärtsam process att gå igenom - varje år. Men den danar ens odlarkaraktär - och gör inköpslistan betydligt kortare och mer realistisk. Förr om åren köpte jag massor av fröer och var sedan uppstressad hela våren (och sommaren och hösten och nästa vinter) för att jag inte fick alla i jorden.

Nuförtiden jar jag Lärt Mej. Jag bockar först för alla sorter jag vill ha. Sedan stryker jag bort en del i första strykrundan. De som blir kvar, hamnar på en lista. När jag kommit så här långt tittar jag på vad jag önskade mej förra året (jag brukar lämna en önskelista till mej själv: "Detta vill jag odla nästa år" - jätterbra!) och på planeringen av trädgårdsodlingen i år. Då stryker jag bort en del till i andra strykrundan (här måste man verkligen vara realist - en riktig utmaning) - och lägger till ett par ibland, faktiskt. Detta har fungerat bra i flera år för mej - och ska tillämpas i år med.

Sedan är det dax att beställa och vänta på fröleveransen. Tänk, vilket paket att hämta! Hela odlingssäsongen ryms ju nästan i det.

Jag beställer fröer från http://www.impecta.se/ (klippan bland frökataloger - har nästan allt och i mängder -har dessutom många bra ekologiska fröer och kulturväxter), http://www.gourmetgarage.dk/ (har roliga italienska fröer och ett ganska bra ekologiskt sortiment), http://www.runabergsfroer.se/ (har vädligt bra sortiment av gamla kultursorter och ekologiska fröer - och vackraste fröpåsarna :-) ) och http://www.raravaxter.se/ (som har en hel del roliga fröblandningar).

Sorter som jag bara måste prova i år, är bland annat en fröblandning från Rara Växter som heter fågelblandning. Denn innehåller fröer till "växter vars frön ger näring åt fåglarna under höst och vinter" (enligt beskrivningen) - och den kan jag ju inte vara utan! Och jag hoppas på att dessa krabaterna blir glada för det (så länge äter de jordnötter med god aptit):

Gourmetgarage har en rolig tomatsort, Principe Borghese di appende, som jag också är helt såld på. De kallas också för evighetstomater, eftersom man ska hänga plantan upp och ner på sensommaren med tomater och allt. Sedan ska de tomater som är kvar på plantan fortsätta att mogna - och så ska det kunna hålla på i månader! Dessutom får man hela 300 fröer. Gourmetgarage har agenturen för det italienska frömärket Franchi Sementi som odlar i stort sett alla fröer själva. Och så har de härlig italiensk ruccola (som ju var vanlig i Skåne för 100 år sedan och då hette senapskål).

I år har jag också investerat i en påse Vermiculite (från Nelson Garden, inhadlad på Coop Forum) till mina fröodlingar härinne. Strör man den i ett tunt lager ovanpå jorden i frösådderna, hjälper den till att hålla fukten bättre och att förhindra grön beläggning på jorden. Det är ju inte helt enkelt det där med att hålla jorden lagom fuktig, så det ska bli spännande att se hur detta fungerar.

Ute i trädgården är det ju mest snö. Det är roligt att se alla spår i snön - helt plötsligt kan man ha järnkoll på djurpopulationen och vart den håller hus. Men på vissa ställen verkar faunan något rörig:

På andra ställen är det tydligare - som dessa fasanspår:

... eller dessa koltrastspår:

Och så barnspår:

Och på jobb har vi en aktivitet som heter något med "stop shop". Den går ut på att man bara ska handla det man behöver och strunta i allt det där andra. Lovvärt - och vi är ett helt gäng som försöker undvika skyltfönster på lunchen. Jag är såklart med, men här är min bekännelse:

Azalea.
Primula.
Azalea igen.
Vermiculite.
Fågeljordnötter på extrapris.

Men det var det värt.

Bergfinkar och snömassor

2010-02-03T03:10:00.000-08:00

Idag - efter gårdagens snöstorm - är vi fullständigt invaderade av bergfinkar. Ett hundratal av dem håller till vid fågelmatningen och äter i stort sett allt - solrosfrön, hampafrön och jordnötter. Margarinet är väl det enda som de lämnar ifred. Det är fashinerande med stora fågelflockar - de rör sej som en enda individ och som olika delar av samma kropp. Så fort de anar fara å färde - och det verkar de göra rätt ofta - så flyger de iväg till hagtornsbuskaget i ett böljande virrvarr av svartvita vingar. Här lyfter de:

Men lika snabbt är de tillbaka igen och kalasar på vad som bjuds:

Det är lätt att förstå att det finns mycket att vara rädd för om man är bergfink. Fast fasanerna har de ingen som helst respekt för - ser nästan ut som om en och annan fasan snavar över en bergfink ibland. Kråkan är skräckinjagande - när den kommer så försvinner bergfinkarna illa kvickt. Andra lite större fåglar som kretsar ovanför trädgården är också källor till oro. Och det kan man ju förstå - det kan ju vara sparvhöken som är här med jämna mellanrum. Men just nu har jag faktiskt inte sett den på några dagar.

Det är också lätt att förstå att de blir rädda för Kvarnbytigern:

Bergfinkarna verkar ha tränkgt undan grönfinkarna som var här i så talrika mängder innan - eller har de dragit till nåt annat utfordringsställe, kanske. Bland alla bergfiknarna finns en endaste grönfink. Han kanske tror att han är en bergfink? Han ser i alla fall definitivt ut som en typisk grönfink:

Och även om jag verkligen gillar vintern i år och all snö vi har fått - så kräver den sina attribut. Jag har skottat snö idag så att det känns som att ryggen håller på att gå av - ett styvt arbete när det dessutom är på gränsen till töväder och snön är tuuung. Nu har vi höga vallar lite varstans i trädgården och på framsidan bredvid gården. Trädgårdsstolarna är igensnöade nästa ända upp till sitsen och gungorna i trädet släpar i snön. Så tre decimeter snör har vi i alla fall. Ett härligt täcke för alla växtvännerna!

Snötäcket har inte bara brett ut sej över marken. En av våra fågelholkar har blivit helt igenmurad. Tittar man noga, ser man att en fågel har försökt att picka bort snön runt hålet, men inte lyckats. Så jag ska hjälpa till med det innan det blir mörkt - man ska ju vara en god hyresvärd. Här är holken:

Jag har också - i vanlig ordning - fyllt på fågelmatningen idag. Blåmesarna var rätt irriterade på mej när jag gjorde det. Så vi gjorde en liten överenskommelse, jag och blåmesarna. Om jag får fylla på mat till dem, så ska jag lämna dem ifred ett tag därpå så att de får möjlighet att äta. Det verkar fungera - hur man nu kan förklara det.

Ett motvilligt beslut har fattats idag - jag har gett upp och tagit bort det dekorativa granet vid ytterdörrarna. Grane på marken är ett gissel för snöskottare - trasslar in sej i skyffeln och drösar ner med en massa snö på väldigt olämpliga ställen. Så nu ligger det vid komposten i väntan på att (eventuellt?) behöva utgöra skydd för rosor framåt vårvintern. Men granet i korgen vid dörren fick vara kvar:

Snö har också ibland en fantastisk förmåga att liksom klibba fast vid grenar som blir otroligt vackra konstverk. Titta bara på vår fantastiska trollhasselinstallation:

Och så tänker jag på snödropparna där under snön, juldosen som nog blommar inne under snöhögen på framsidan - och på att det ska komma ännu mer snö. Är det verkligen möjligt?

Bildligt tal om snöfåglar

2010-01-27T11:55:00.000-08:00

Idag har det varit snöstorm här i Malmö - snön har fullkomligt vräkt ner hela dan och ligger nu i drivor i trädgården (och på vår väg utanför - hm) - en del rejält höga, faktiskt. Lavendeln vid altanen är en enda driva och trappan ner till gräsmattan är helt borta under all snö.

Fåglarna i trädgården har varit vindpinade idag. Jag har gett dem extra äpplen och lite överbliven kokt potatis och det föll dem på näbben alltihop. Koltrastarna var skeptiska till potatisen i början, men sedan försvann den också. Margarinet på trädstammen har varit populärast idag och till och med koltrasten har lärt sej att nå det - imponerande! Stenknäcken har varit här nu i flera dagar och bergfinkarna håller sej också kvar.

En bra fågelrunda blev det också av min runda i Bokskogen i förmiddags - precis innan ovädret började. Det är mäktigt att vara helt esam i skogen när snön börjar falla alltmer och vinden friskar i. Stjärtmes har jag inte sett sedan jag var liten, men idag blev vi introducerade för varandra - trevligt! En dunboll med lååång stjärt som håller till högt uppe i trädtopparna och sisar tunna och försiktiga toner mellan varven. Verkade äta knoppar, faktiskt. Och spillkråkan hörde jag - denna skrikfågel utan dess like. Glada och ormvråk såg jag också och flera nötveckor som hade mycket att göra - och säga! - idag. Korpen tjoade också - det är något alldeles speciellt med korp, tycker jag. Skogslätet framför andra för mej. Ja - en verkligt härlig skogstur bland fågelvännerna!

Hemma igen såg jag vår större hackspetthanne äta smör - och nästan blåsa iväg på kuppen. Jag har också fyllt på matningen ordentligt idag - solrosfrön, jordnötter och hampafrön går åt i en väldig fart just nu. Fem liter solrosfrön är uppätet på två-tre dagar. Margarin ger jag så ofta jag kan - när det är kallt försöker jag att göra det varje dag. Nu när det varit så kalla nätter, är det margarinet som fåglarna först söker sej till (med undantag av koltrastarna som först mumsar i sej äpplen - innan fasanerna rensar faten, kanske, för det gör de verkligen annars). Inte så konstigt - går säkert mycket energi åt till att hålla värmen i denna kylan.

Gråsparvarna under takpannorna är roliga morgonfåglar. Man hör när de vaknar - då tjattras det i ett kör där under pannorna. Jag brukar tänka att det är som mornarna hos oss när vi ska iväg allihop... Sedan flyger alla gråsparvarna ner till hagtornshäcken och ska sitta där och tjattra ett tag innan det blir dax för maten, som man givetvis äter samtidigt som man fortsätter tjattra om man är gråsparv. Och jag kan inte låta bli att undra vad det är som de så träget förmedlar till varandra - twitter :-) ?

Och ikväll när det mörknat tog jag turen till komposten med ett gäng vissna tulpaner som hade gjort sitt i vasen här inne. Vi har hagtornsbuskar bakom komposten och i dem brukar fasanerna sova - lite sådär halsstarrigt uppflugna en bit ovanför marken. Jag brukar prata för mej själv hela vägen till komposten för att de ska märka mej i god tid och inte bli rädda (och undrar alltid vad grannen tror om mej om hon hör...) - men det glömde jag ju idag. Nu skrämde jag först dem - och de flög iväg under höggljudda protester. Och då blev jag också rejält skrämd - hu!

Och nu avtar vinden och snöfallet här hos oss. Och jag hoppas på att de snart plogar vår väg så att jag kan få hem maken ikväll (han har en förmåga at befinna sej på Öresundsbron när det ska till och bli snöstorm) och så att jag kan ta mej ut och till jobb imorgon.

Köld och glöder

2010-01-08T07:01:00.000-08:00

Imorse hade vi hela 12,6 minusgrader - snudd på abnormt här i Malmö, faktiskt. Men ljuvligt att vara med om gryningen i kylan! Jag lade ut lite extra mat till fåglarna idag (solrosfrön, jordnötter och äpplen på marken), fyllde på fågelborden och laddade med margarin på äppleträdets stam. Sedan satte jag mej med Sydevenskan och kaffe (med matlagningsgrädde i - ok nu när det är så kallt, tycker jag) och studerade matningen inifrån matrumsfönstret. Härligt!

Först ut var koltrastarna. De förde ett himla liv redan en bra stund före gryningen - markerar revir med sina höga och genomträngande tjoanden. Medan det ännu var mörkt, kom de fram och åt av sin absoluta favoritföda - äpplen. Sedan var det fasanernas tur. De är inte särskilt nogräknade och äter det som finns - idag först jordnötter och sedan solrosfrön. Därefter kom en och annan blåmes och sedan talgoxarna. När det var i stort sett ljust, hade vi hela det vanliga gänget här - gråsparvar, pilfinkar, bergfinkar, bofinkar och grönfinkar. Då är här liv i luckan - vilket tjatter! Här är en bergfink i solen i vårt äppleträd:

Margarinet på trädstammen är populärt - allra helst när det är kallt ute. Flera arter förser sig och det gäller att hinna innan kajorna som snabbt rensar stammet på allt vad margarin heter. Men idag höll de sig borta och blåmes, talgoxe, skata och större hackspett försåg sig. Extra roligt med hackspetten som inte visar sig så ofta här hos oss längre (även om jag ofta hör den). Här är talgoxen:

På nyår gjorde jag två islyktor till marchallerna - frös in vatten i hinkar och lade i murgrönekvistar. Man får passa på när det är minusgrader - annar smälter de snabbt. Så det är lite magiskt när det lyckas med sådant vinterpyssel här i Skåne. Och kylan har ju hållit i sej ända sedan dess - såhär såg den ena lyktan ut idag i solen:

Dessutom grillade vi på nyår - marinerade räkor är supergoda att äta ute på nyårskvällen kring grillen och med skumpa i glaset. På nyårsdagen grillade vi mer - korv och marchmallows. Mums!Och så härligt med värmen från grillen:

Annars är det ju tur att det finns snö i trädgården så att alla växtvännerna är lite skyddade i denna vidunderliga kyla. Precis som det ska vara dessutom - kallt och snö på vintern. Och säkert bra att en och annan ohyra (snigelägg?) fryser bort - man kan ju alltid hoppas på de gör det i alla fall... Men till och med julrosor hänger lite i sådan här kyla:

Snö - snö!

2009-12-20T08:45:00.000-08:00

Äntligen - MASSOR med snö! Här i Malmö har vi säkert uppemot 30-40 centimeter. Efter att ha varit i vårt fritidshus över helgen, kom vi hem till en trädgård och ett hus som såg utt att vara inpackat i fluffiga moln. Vi fick ställa bilen på vägen och bokstavligt talat skotta oss fram till dörren. Och jag och S. konstaterade att det är ett styvt jobb att skotta snö. Och riktigt trevligt att göra tillsammans. S. skottade gården så att vi fick in bilen och ut min bil ur garaget (kan ju säkert vara bra). Jag skottade mej fram till fågebordet så att jag kan fylla på frön. Tänk vad vi kompletterar varandra bra - jag och min man. Jag och Maja (hm - mest jag, faktiskt) gjorde en snölykta på altanen. Där står den - mitt i allt fluffet:

I fritidshuset i skogen var där också snö (men vi har mer i Malmö). Vi kom upp rätt sent på eftermiddagen, så vi fick vara med om att lura skumme under tiden vi var ute - ljuvligt att vara mitt i skymningen och uppleva den liksom på riktigt! Barnen åkte pulka i dödsbacken (som verkligen är sådan - brant och med träd och allt - hu!). Jag har fortfarande rekordet i att komma längst - ibland är tyngden en riktig fördel. Sonen Max älskar att göra snöänglar (till sin mammas näst intill nostalgiska förtjusning):

Så nu vet vi - änglar finns!

Jag har alltid haft en fäbless för at stå ute och titta in i mitt hus - det ser alltid så trevligt ut därinne, tycker jag. Och så får man en sådan fin ram runtom med fönsterbågarna. Jag blir alltid så förundrad - tänk att det är så mysigt där jag bor. Och för det mesta stämmer det ju - även om det blir lite sockersötare sådär utifrån, på nåt sätt. Och - jag är faschinerad. Men glad att det inte alltid är sådär sockersött. som att bo i en reklamfilm ungefär. Och vem vill det - egentligen? Detta är reklamfilmen från vårt vintriga fritidshus:

Vi har också hunnit med puklaåkning med kusin Hugo (han som älskar traktorer och hjullastare). Jag kan meddela att han även älskar att åka pulka. Och att titta på vattnet i Rössjöholmsån - idag med diverse isformationer:

Uppe i skogen satte jag ris från egen gran i en kruka på altanen och satte en ljuskedja i - alldeles lagom juligt. Och väldigt vintrigt. Härligt att sitta inne och titta ut på. Men när jag stor därute och var färdig med mitt verk, önskade jag faktiskt att det skulle ha varit en massa snö på både riset och på lyktorna - det blir så förtrollande vackert och nästan lite overkligt, på något sätt. Och precis så var det hemma i Mamö med vår ljusbuske:

Och imorgon hoppas jag på domherrar vid fågelbordet. Och vårt hackspettspar Hedvig och Hubert. Och de trevliga gråsiskorna med sitt nästan cerisefärgade streck på huvudet. Och så alla de vanliga vännerna - gråsparvarna, pilfinkarna, grönfinkarna, bergfinkarna och de andra.

Snö och fågelliv

2009-12-17T12:24:00.000-08:00

Så kom då snön även till min trädgård - så småningom. Ett nästan decimetertjockt snötäcke vilade över alla mina trädgårdsvänner imorse när vi drog upp rullgardinen. Dessutom är det kallt 5-6 minusgrader hela dagen. Tur då för växtvännerna att de har sitt snötäcke som skydd. Och jag blir så fashinerad av hur ljust det blir av snö - mörkret blir faktistkt lite lättare att stå ut med. Alldeles ljuvligt!

Eftersom jag inte lyckades med att ta mej till jobb idag (ishalkig E6:a - huu!), så har jag jobbat här hemifrån i stället. Mellan varven har jag kunnat njuta av alla fåglar som besöker våra fågelbord. De är så otroligt fina mot den alldeles vita snön. Gamla pilfinks- och gråsparvsvänner har sina små dispyter:

Och en ny bekantskap för denna säsongen: Den praktfulla bergfinken - som trots sin oräddhet verkar ha ett och annat problem med att inrätta sig kring matbordet. De andra har en förmåga att vilja köra bort den, men den verkar oftast inte bry sig särskilt mycket utan sitter lugnt kvar:

Men ibland får visst även berfinkar nog:

Vi har också haft fler grönfinkar än vanligt, ett par bofinkar (de brukar inte komma fram till fågelbordet, utan hålla sig en bit bort - men idag kom de) och några koltrastar till. Sparvhöken har också varit här på besök. Den är verkligen inte rädd - satt kvar på hängrännan ett par meter bort från altandörren när jag öppnade och gick ut. Väldigt fin med sina gula ben. Och en otroligt snabb och skicklig flygare. Verkade inte som den fick något napp idag, precis.

Och det är ju så när man matar småfåglar - man matar sparvhökar också. Men de ska ju också finnas och då måste de ju faktiskt äta också. Så jag väljer att fashineras av den - trots allt. Dessutom har den en tämligen kortvarig effekt på småfåglarna - det tar inte många minuter efter att höken är borta tills att det är fullt vid maten igen.

Regnmätaren i glas - som jag var väldigt glad för - frös sönder idag. Trist - men så går det väl när man som jag envisas med att inte ta in den trots vintern. Dottern hittade bitarna - och verkade lite nedstämd även hon, faktiskt. Kan ju dessutom vara så att den inte alls frös sönder. Utan att någon tappade den - i plattorna på altanen. Hoppsan! Sånt man får räkna med när man låter barn få röra sig fritt i sin trädgård - och jag skulle alrdig få för mej att ha det på något annat sätt.

Och så undrar jag lite över hur snödropparna har det under snön. Säkert alldeles förträffligt - dessa survivors utan motstycke.

Snödroppar!

2009-12-09T06:58:00.000-08:00

Jag kan meddela att det finns hopp - även denna vinter. Snödropparna har tittat upp i trädgården! De gör alltid samma sak med mej - skjuter iväg startskottet för det nya året, oavsett vart på kalenderåret vi befinner oss. Så nu har det börjat! Nu är det inte långt kvar till frökataloger, plantönskelistor, pelargonsådd och omplantering av krukväxterna. Och jag undrar om jag någonsis sett snödropparna såhär tidigt - de brukar synas efter nyår. Här är i alla fall min härliga och välkomna nyårssymbol:

Jag och tillfrisknande dotter (halsont och hög feber) har skrotat lite i trädgården idag - och haft det alldeles ljuvligt! Fåglarna har fått mer mat, fågelbaden blivit skrubbade och påfyllda och alla ruttna prydnadspumpor som vi haft lite varstans är nu komposterade och väntar på att bli ny, härlig planteringsjord till vårens och sommarens odlingar. Dessutom har jag skördat purjolök som fortfarande är fin - härligt med vintergrönsaker. Kvarnbytigern gjorde oss sällskap på våra trädgårdsrundor - och i äppleträdet är man ju lite närmre alla fåglarna:

Det är inte bara snödroppar och purjo som växer denna drivhusvinter. Jag har ryckt tistlar, gräs och maskrosor i trädgårdslanden idag - de verkar gilla värmen. Ruccolan är fortfarande fin - vi är självförsörjande på den (otroligt i december - men härligt!). Dagliljorna slår skott och någon form av minipåsklilja visar också upp ett par blad ovan jorden. En av våra luktärter har inte gett sej än - växer och växer och växer även om den har slutat att blomma. Vi har krassefrön som grott och växt till en riktig liten planta. Buxbomen slår nya skott och aklejorna har också börjat att rista ut sina fantastiska spetsbladrosetter:

Vid fågelbordet hade vi besök av Hedvig idag - och jag lyckade dessutom att få med henne på bild (även om det blev lite sisådär med kvaliteten - jag övar mej fortfarande på att använda mitt nya 70-300-objektiv - jättekul!). Som vanligt är det jordnötterna som hon vill åt. Jag konstaterar också att Hedvig är mycket oräddare än maken Hubert - han syns inte till alls så ofta och flyger bort så fort man kommer ut i trädgården. Hedvig kan mycket väl sitta kvar och titta tillbaka på mej en stund - som om hon inte riktigt får ihop vad jag gör där. Och det kan man ju fundera över - även om man inte är en större hackspett. Hackspettarna har verkligen en karaktäristisk flykt - de flyger liksom i bågar - tar några vingtag och glider sedan i en lite neråtgående båge. Och så hör man deras rätt vassa "klytt, klytt" - ofta i flykten. Här är Hedvig:

Och gråsparvarna är verkligen många! De håller gärna ihop med pilfinkarna, men idag har det mest varit enbart gråsparvar här faktiskt. Dottern som hjälpte mej att fylla på fågelmaten idag, hällde ut lite solrosfrön på marken - och sedan såg det ut såhär:

Inomhus har jag upptäckt en knopp i en av våra orkidéer. Det var tydligen dunderkur att bo ute över sommaren, som den har gjort. Det är en mörkrosa brudorkidé som faktiskt har varit lite svårflörtad med att få att blomma om. Men nu har den en stor och fin stängel med en massa knoppar på. Såhär ser den ut:

Och nu när alla bladen fallit från hasseln, ser man att det ska komma en vår - även i år. Det finns alldeles fullt av hängen som ska pollinera de små, små röda honblommorna till våren så att det blir nya hasselnötter. Än så länge är det hårt, hårt knutna och väldigt små - men i februari spricker de och blir till långa och dinglande "bananer":

Inneblommor och utefåglar

2009-12-08T09:33:00.001-08:00

Äntligen har det blivit december! Visst är det fortfarande novembergrått (jag längtar förtvivlat efter frostiga mornar - men vad gör man?), men nu har vi ljus i trädgården på kvällarna och adventsstakar i fönstren. Och på mina fönsterbrädor blommar amaryllisar (röda och vitrosa), azalea och tazetter. Idag inhandlade jag också mina två första hyacinter - jag älskar dem verkligen! När de blommat över sparar jag lökarna och gräven ner till våren på ett särskilt ställe utanför tomten i våran lilla dunge - blir alldeles lagom vilt och återanvänt. En av hyacinterna fick bo utanför vår vardagsingång tillsammans med den otroliga julrosen (den dränkta och knoppiga) och mina betongkrukor som nu börjar bli härligt gröna av mossa och alger:

Det är också praktiskt med mossa i gräsmattan såhärårs - den blir superfin i krukan med hyacinter, tazetter och amaryllisar. Man måste tänka positivt.

Mina amaryllisar är en fröjd just nu. Min "Red Lion" är verkligen en röd lejonjätte med fyra enorma blommor på en stängel. Den dominerar verkligen vårt burspråk vid matbordet. Rosa- och vitstrimmiga "Sydney" med lite grön mitt är också en skönhet - om än en lite diskretare sådan. De två lökarna från Lilla fiskaregatans trädgårdsbutik i Lund har kommit med vardera två knoppar - den ena med en suuuperlång stängel (fick nog lite mycket vatten - hm), men visar inte färg ännu. Spännande är det!

Jag matar fåglarna också. Men svart solrosfrö. Det diskuteras ju huruvida fåglar verkligen äter detta och att de bara vill ha strimmigt solrosfrö. Det verkar dock inte vår fågelpopulation veta något om - för de äter och äter och äter. Jordnötterna är populärast, tätt efter följer hampafrön och sedan solrosfrön. Det hör också till årstiden at S. ska svära och muttra lite över fåglarnas matnota och fälla någon underfundig kommentar om stjärnor i Guide Michelin för pilfinkar. Men sånt får man ta - och liksom sätta sej lite över. Jag tror att det danar ens fågelmatarkaraktär.

Jag har också läst på Sverigens Ornitologiska Förenings hemsida (http://www.sofnet.org/ - jättemycket bra information!) att solrosfrön tydligen är billigast och bäst på Lidl - 99 kronor för tio liter - och det är billigt! Jag ger 249 kronor för 20 liter på Coop Forum (Wessels) och det är inte heller så tokigt. Alltid lika roligt varje år att jaga billigt och bra solrosfrö. Ungefär som när min morfar jagade billig potatis i Helsingborg (på moped - med föresatsen att minimera antalet rödljus eftersom han fick motorstopp om han behövde stanna - jag vet, jag har cyklat bakom honom).

Vi har haft premiärbesök av en av våra större hackspettar i helgen - jag fick fråga barnen om hur det nu var man såg skillnad på dem (sonen tittade trött på mej och sade: Det var Hubert, mamma - fläcken i nacken - kommer du inte ihåg eller? Du har ju lärt mej det!). Så Hubert har nu inte bara hörts utan även synts. Jordnötter stod på hans meny - som alltid, tycker jag. En liten gärdssmyg hade vi också här i helgen - den är verkligen liten! Och så den ständiga talgoxen vid alla mina matningsanordningar:

Och det finns fortfarande grönt i trädgården. Grönkålen och persiljan växer (dessa obändiga historier) och vår spanska körvel är det också liv i än:

Och det finns det som inte är grönt som är vackert ändå. Vi har en clematis, "Summer Snow" (en av alla favoriter - blommar sååå länge och drösslar små, små blad överallt och gör skäl för sitt namn) som klättrar på huset vid vår altan och som nu är en fantastisk brunsvart skepnad som ramar in våra fönster:

Och så har min vindmätare blåst ner och dessutom gått sönder. Väldigt trist eftersom jag varje dag har för vana att kolla in en massa väderdata (vi är ju alla olika). Men som tur är går det ju att köpa nya separata vindmätare och koppla till min väderstation - hurra! Men hur återvinner man en vindmätare? Plast, elkablar och metall i en enda röra, liksom. Och inte ens i närheten av att kunna klassas som en förpackning.

Advent och novembersol

2009-11-30T11:52:00.000-08:00

Nu är stunderna i trädgården betydligt färre. Lite röjning, påfyllnad av fågelmat och plockning av bordsdekorationer är det vanligaste såhärårs för mej. Men när jag väl är där, så njuter jag. Lukten av jord, sval vind i håret, väta - och oftast härlig motion. Och lite sorgligt att vi inte har ett klimat som är lite mer tillåtande emot en trädgård några fler månader, i alla fall...

November - gråhetens månad. Grått i alla skepnader har verkligen varit tongivande - i år också. Men blir så otroligt vackert när solen är på väg att bryta igenom bakom det nästan avlövade äppleträdet. Nu ser man vilken fantastisk karaktär vår äpplteträd har där under alla bladen. En knotig, senig, obändig och fantastiskt vacker fighter! Precis som den vita julrosen i krukan vid vår ingång. Heldränkt, gulnad - och full av knopp! Livet förgås inte så lätt - och bara när det själv vill, tror jag.

Vi har firat första advent - med nyplocklade ringblommor bredvid adventsljusstaken. Orange är väl ingen direkt adventsfärg, men ringblommans latinska namn - calendula officinalis - visar ju faktiskt att den blommar vid varje månadsskifte. Så även när november övergår i december hos oss - och vi knappt kan stava till minusgrader än. En härlig adventsblomma i alla fall:

Och nu har även vår fågelmatarsäsong börjat. När pilfinkarna börjkade hacka på ljuslyktorna i äppleträdet tyckte jag att det nog var dax. Så nu får de hampafrö, solrosfrö, jordnötter, talgbollar och överblivet bröd - allt från vårt äppleträd som förvandlas från ljuslykteträd till fågelmatarträd. Och gästerna kom direkt. Gråsparvarna var bland de första:

De flesta av dem är uppfödda under våra takpannor och jag är så glad att vi har dem. Gråsparvar blir ju allt färre, men vi har en ökande population hos oss. Förr kallades de för skitspinkar och jag har hört att de är beroende av hästspillning för att hitta mat. Och här har vi ju gott om hästar och jag ser faktiskt ofta gråsparvar som pickar i spillningen efter hästarna. Dessutom är gråsparvarna otroligt söta, sällskapliga och snackar hela tiden med varandra - en rolig och tjattrig närvaro i trädgården året om. På vintern äter de sorlosfrön, jordnötter och hampafrön här hos oss.

Talgoxarna är här också. Orädda, nyfikna och hungriga - de verkar äta jämt! Jordnötter är favoriten:

Talgoxe lite sådär i flykten:

Ibland måste man samsas:

Och ibland är man jättehungrig:

Vi har också hittills i vinter (heter den verkligen så - denna konstiga förlängda höst?) en och annan grönfink, skator, kajor, någon kråka och ett gäng fasaner. Fasanerna gillar verkligen äpplen och ser nästan missnöjda ut när maten tagit slut. Våra koltrastar äter också äpplen och igår for gärdsmygen över äppleträdstammen som om han letade efter något - mat? Och vi hör hackspettarna - men än har vi inte sett dem. Det är de större hackspettarna vi brukar ha - Hubert och Hedvig kallar vi dem.

Och i allt det milda så frodas ju det man höstplanterat. Mina nysatta vinca minor växer verkligen och börjar bli kraftiga och fina. De brokiga blir extra fina när de bäddas in i löv:

Pärlhyacinternas livscyken är också utmärkande såhärårs. En hel buske med friska, gröna blad har de - hopp om vår!

Och igår tror jag tt jag räfsade ihop de sista löven - våra, tunga och bruna sådana och mest från äpple, hassel, björk (å, vad de är små och svåra att få med sej!) och syren. Jag satte också de sista överblivna lökarna - i år var det lila nunneört. Hoppas att de klarar av att de legat lite länge innan de kom i jorden... Vi får väl se till våren.

Färgklickar och yllefiltar

2009-10-27T12:03:00.000-07:00

Löv, löv, löv. Det är nästan det enda som finns att nämna i min trädgård just nu - löven är ju så MÅNGA! Jag och dottern räfsar löv och räfsar löv. Och hoppar i lövhögarna innan vi bär iväg med dem till komposten. Ingen höst blir till utan hopp i lövhögar.

Det är fantastiskt vilken färgkick man får av alla löv såhärårs. Gula, gröna, gulgröna, rostfärgade, bruna, röda, orange, lila, rosa - gröna. Att hålla på med dem ger en helt oslagbar färgbehandling (= energikick) som motar även den värsta höstdepression på flykten (en stund i alla fall...). Gratis. De är så vackra - som här när de ligger uppräfsade i komposten:

De flesta av våra askar har nu släppt alla sina gulgröna blad - alla utom en som nästan är grön fortfarande. Det är dessutom den av askarna som slår ut sist på våren. Beror kanske på att den står skyddat mellan de andra? Eller är det av en annan sort? Konstigt är det i alla fall.

Det är också lustigt att se hur snabbt det går för askarna att fälla alla sina löv - max två veckor tar det från första till sista lövet. Måste vara oslagbart. Jag läste nånstans att anledningen till att löven rasar efter första frostnatten, är att vattnet i lövets fäste (där det sitter fast mot grenen) först fryser (och vidgas ut) och sedan tinar upp (och blir mindre igen) och då släpper det från grenen. Låter väldigt logiskt - och har gett mej en förklaring på ett fenomen som jag grunnat på i många år.

Massor av löv på gräset och löv som dalar genom luften ger en så inbäddad och mjuk känska i trädgården. Det är som om någon lagt dit en massa yllefiltar och prydnadskuddar:

De sista äpplena har vi också plockat ner från träden. Stora, härliga och röda frukter som är så saftiga att det nästan sprutar om dem när man biter i dem. Och ovanligt söta i år, tycker jag - bland annat på grund av mycket sol och lite kyla, kanske? Nu ligger de fortfarande i spannar och korgar på vår altan - och vi frossar i dem. Jag har planer på att höstbeskära äppleträden lite i år - en del vattenskott som går rakt upp eller inåt grundstammen ska bort.

Såhär ser våra äpplen ut i zinkspannen i regnet (innan vi åt upp dem):

Och vårt stora äppleträd har "rest" sig igen efter att blivit av med sin stora, tunga äpplebörda. Plötsligt har vi ett smalare träd med grenar som går betydligt högre upp - vilken förvandling! Nu finns bara enstaka äpplen kvar till fåglarna - de som mest kalasar på dem hittills är kajor, koltrastar och skator. Klematisen som klättrar på trädet har blivit höstgul:

Jag har räknat ut att jag såg solen idag för första gången på fem (!) dagar - och konstaterar att de många grå, regntunga och "låga" höstdagarna gjort sitt intåg. I kombination med omställning av klockan (som jag har svårt med - tar en vecka innan jag vant mej) ger det mej trötthet utan dess like. Men idag är luften klarare och jag har njutit både av sol och av månen ikväll. Det är fantastiskt med månsken över gula blad i trädgården.

Såhär ser vår gula hassel ut i höstdimman:

Sparrisen är också fantastiskt fin just nu - gul och sirlig. När jag ser den längtar jag faktiskt till våren - och till sparrisskörd. Det finns nog inget godare än färsk grön sparris direkt från landet, tror jag. Såhär ser mina läckerbitar ut nu:

Jag njuter också av krukväxterna nu - trädgård fast inne, liksom. De krukväxter som bott ute i trädgården över sommaren verkar acklimatisera sig fint inne igen och det är härligt att pyssla och småprata lite med dem då och då. Jag har också planterat fyra amaryllislökar och hoppas på att de ska blomma lagom till jul om åtta veckor. Det är något speciellt med amaryllisar - dessa osannolikt stora liljeliknande blommor som är så övernaturligt vackra. Helt oemotståndliga. Idag har jag också inhandlat sex hyacintlökar som ska drivas till jul. Två av dem i nya hyacintglas.

Såhär ser en av amaryllisvännerna ut (sorten heter "Red Lion" och är inhandlad på Blomsterlandet som har jättefina amaryllislökar i år):

Våra pumpagubbar blev gjorda av inköpta pumpor i år också - trots mina egenodlade pumpor tänkta till detta. Jag klarade inte att skära i dessa orangegröna skönheter, helt enkelt. Så de får komplettera varandra:

Att odla sin själ och sin trädgård (och sin skog)

2009-10-11T10:56:00.000-07:00

I somras var jag på ett väldigt bra trädgårdsföredrag. Det handlade om hur bra naturen och växtligheten är för vår hälsa (någon jag verkligen kan intyga!). Tydligen är det så att den finns forskning på att människor med utmattningssymtom mår väldigt väl av att vara i skogen. Den kravlösa tillvaron , inget att fixa med, det långsamma skeendet och all växtlighet gör tydligen dokumenterat gott för sargade själar. Jag är inte ett dugg förvånad.

Skogen har alltid haft en särskild plats i mitt liv. Utmattad eller inte så mår jag inte bra av att vara ifrån skogen för länge. Det är som om någon Urvila inträder i mitt sinne i skogen. Kanske är det den som är så bra att hitta tillbaka till när man är utmattad?

Vi har ett fritidshus i den hallandsåska skogen. Vi har inte varit där på åtta månader på grund av en segsliten vattenskaderepraration (ris och ros åt försäkringsbolag - ros för att de betalar och ris för att de tar så lååång tid på sej). Jag hade nästan börjat glömma hur det var där i våran skog - och tänka "näe... vi kanske inte ska ha kvar... bökigt att ta sej... och allt PACKANDE...". Ända tills jag - ja, vi i hela familjen - kom upp dit och Urvilan inträdde. Lugna och avslappnade långt från TV och tvättmaskin sov vi som små grisar, spelade bondespelet till sen kväll och gick långa skogspromenader. Och lyssnade på kattugglans rop sent på kvällen. En annan typ av pärleport - det också, faktiskt. Här är vår utsikt:

Vi har ett blått platträdgårdsbord på altanen - rätt trist egentligen, men alldeled förtrollande med löv och vattenspegel på:

På vägen upp (direkt från jobbet i fredags) körde jag inom och bunkrade upp med mat inför helgen - och två ljungplantor (från Coop, såklart). Vi har verkligen ingen odlad trädgård i skogen utan en skogstomt som vi inte har något trädgårdslikt på mer än lite gräs som jag slår med vår trimmer då och då (och påskliljor på våren en bit upp i skogen - jag tror inte jag vet något vackrare än påskliljor i skog). Annars är det bara träd, albuskage, hassel, aspar, vildblommor och massor av vildhallon. Och tänk då vad två små ljungplantor kan göra i allt detta vilda:

Rabarberfatet i betong är en egengjord donation från mamma (och jag har faktiskt för mej att hon gjort det på en kurs som jag också var med på). Otroligt fint när mossan börjar växa på det:

Det är en så ljuvligt kravlös känsla att ha en altan som är helt ok efter att man varit borta från den i åtta månader - bara man sätter dit en kruka ljung. Precis så vi vill ha det i vår skog. Och på sätt och vis kan man väl säga att vi odlar - mossa?

Väl hemma i Malmö igen, är det nästan mörkt när jag går min trädgårdsrunda. Alla gula löv på gräset är nästan självlysande i gatlyktans sken och nya rabatten på framsidan är verkligen välkomnande (å, vad glad jag är för den - varje dag). Det är alldeles underbart - och vilsamt på ett annat sätt än Urvilan - att gå över singeln på framsidan när man kommer hem, dra handen över lavendeln (som ju luktar så gott fortfarande när man rör vid den) och se vårt stora, härliga äppleträd avteckna sej mot kvällshimlen och Malmös stadsljus en bit bort.

Ja - denna helgen har jag verkligen insett att jag har två helt olika pärpeportar (jag har inte tänkt på det så innan, faktiskt). Och att jag odlar mina trädgårdar precis lika mycket inne i min själ som ute bland alla växtvännerna i jorden. Och det är det där dubbelodlandet på två nivåer som är hela grejen för mej.

Jag - en själaodlerska. Låter ju inte så dumt!

Pelargoner och frostfrihet

2009-10-07T12:05:00.000-07:00

Idag har både regn och sol öst ner över trädgården. I förmiddags regnade det som om himlen öppnat sej och i eftermiddags sprack himlen upp och det blev ett fantastiskt höstväder med sol.

Jag har passat på att ta in mina perlargoner för vinterförvaring, som jag har på min verktygshylla i garaget (under ett fönster). Det är alltid en speciell procedur för mej att vinternatta mina pelargonvänner. Det ser så prydligt ut i garaget när de står på plats - och de rena linjerna på altanen framträder tydligare utan dem, faktiskt. Nu ser man plattorna, hur härlig betongen i nya bordsskivan är mot plattorna och hur fina strandsfyndsstenarna verkligen är - nu får de liksom tala för sej själva. Och så fylls jag av en inre frid av att ha det ordnat inför vintern.

Jag konstaterar att pelargonerna är fler i år. Min samling har utökats med band annat en mörkröd tuplanpelargon (med stora, stora blommor och fantastiskt mörkgrönt bladverk) och "Black knight" (med svartnande blad och mellanrosa blommor i en varm ton som gör sej fantastiskt mot bladen). Trevligt! Pelargonerna har också fått sällskap av en röd-lila fuchsia och en grön agave i år.

Här står växterna på sin vintervila - bland verktygen:

Doftpelargonerna har också blivit fler. Min favorit - pelargonium fragrantia - med gråaktiga och ljuvligt doftande blad har utökats med en brokbladig sådan. Jag har också en doftperlargon med ljusare grönt bladverk och som verkligen doftar av - svartpeppar (en av mina favoritkryddor dessutom). Här står de preparerade för vinterväder:

Jag har också passat på att ta in de krukväxter som jag har haft på grönbete i trädgården över sommaren. Det är verkligen att rekommendera att ha innekrukväxterna ute över sommaren. Har man dem på ett skuggigt ställe - och helst nergrävda i jorden i sina krukor - så sköter de sej nästan själva. Och det är rena dunderkuren för dem - de ser så friska och gröna ut när de kommer in igen. Och eventuell ohyra (ullöss, till exempel) gillar inte regn och rusk ute utan ger upp så småningom av en sådan här behandling. Och så slipper man att vattna dem så ofta som man måste göra om de står i ett soligt fönster inomhus (och förmodligen vantrivs). Novemberkaktus och amaryllisar har bott nergrävda i komposten och orkidéerna har hängt i amplar i dungen bredvid. Men nu är kaktusen på fönterbrädan vid matbordet igen:

Och jag har fått tillbaka mitt orkidéfönster:

Utanför fönstren ser jag verkligen att den hårda blåsten i helgen har fått träden attt börja att släppa sina löv riktigt ordentligt. De ligger i härliga drivor som jag ju bara måste gå rakt igenom för att höra hur det låter och känna hur det känns (vissa barnfasoner lämnar mej nog aldrig - åtminstone hoppas jag inte det!). Ljung och pumpor är också fina inbäddade i löv. Betongblomman på framsidan också:

Det är också en härligt kravlös tillvaro som börjar infinna sej i trädgården. Det Stora Skeendet har liksom passerat - och nu infaller Det Stora Lugnet. Alldeles ljuvligt. Härligt att inte behöva klippa gräset så ofta (två veckor sedan sist, tror jag?) och i stället njuta av löven mot den fortfarande knallgröna gräsmattan. Och skönt att inte behöva vattna växterna var och varannan kväll och i stället titta till ljungen och de nyplanterade planorna på framsidan (och gå in i garaget och prata med pelargonerna). Både jag och trädgården njuter. Jag älskar verkligen hösten.

En av mina stora passioner - murgröna - var såhär fin i höstsolen idag:

Min japanska lykta har nu inga doftpelargoner som sällskap längre. Men den fungerar fortfarande sin en energiinjektion på sin omgivning med sin knalligt orange färg. Och med en av mina nakenfröpumpor som sällskap:

Och ingen frost så långt. Hur länge ska det hålla i?

Sekundmeter och bladstudier

2009-10-04T12:19:00.000-07:00

17,4. Så många sekundmeter blåser det här just nu. Igår var siffran 19,6. Hu, säger jag och pelargoniekrukorna på altanen - de blåser omkull och rullar hit och dit (och inte har de kommit in än - ska de göra i helgen). Men igår kom också 14 millimeter regn - välbehövligt till all torr växtlighet! 10,4 grader varmt har vi och lufttrycket ökar nu igen - igår sjönk det lika snabbt som en blytyngd gör i vattnet när man metar. Ja - jag älskar verkligen min väderstation (trots att den visar nederbörden i tum - jag har inte lyckats med att klura ut om man kan ställa om den till millimeter - så nu räknas det för att veta).

Under vädromständigheter som dessa, är det härligt att sitta inne och titta ut:

Det är också otroligt välgörande att, under dagar som dessa, ha en kakelugn att elda i. Ljuvlig värme i många timmar - även efter att elden har slocknat. Och ljuvlig att sitta framför när man för goda och värmande diskussioner - långt ifrån TV:n. Hjortstek i ugnen hjälper också mot höstruskångest.

Jag och dottern har trotsat vädrets makter och varit ute och röjt lite i trädgården. Jag har planterat alla de växter som jag plundrade Tirup på förra helgen. I hällregn och näst intill stormbyar jordsattes ännu fler lavendel, revsuga och vinca minor och major (lika nördigt som att uppfinna fälgar som ser ut att snurra mycket långsammare än de hjul de sitter på, enligt S. - och jag fattar fortfarande inte hur man kan GÖRA sådana fälgar - och VILJA HA dem -?). Det blir väldigt fint med lavendelns gråhet, vincans brokighet och revsugans röda och melerade blad tillsammans framför häcken:

Dessutom extra fint med fullt av gula höstlöv i:

Enligt Feng Shui, är husets framsida (där man går in) väldigt viktig eftersom den symboliserar hur vi tar emot vårt liv med alla dess möjligheter, andra människor, upplevelser och så vidare. En mörk och svårtillgänglig sida släpper inte in mycket möjligheter och värme inpå en. En framsida ska vara välkomnande, får en viss energi att stanna upp lite innan man går vidare in och få besökare att känna sej harmoniska till mods. Då öppnar sig ens liv mot de möjligheter och utmaningar som ju alltid finns (om man ser dem...). Feng Shui har verkligen fungerat för mej innan och jag tycker mej faktiskt redan märka att flera saker gått lite enklare, liksom... Det är säkert vår framsida, tror jag. Såhär ser det ut på bordet där just nu (som ett bidrag till ett hopp om fortsatt enkelhet):

Jag och dottern har också - båda med lika stor förtjusning, tror jag - skördat våra nakenfröpumpor. Det är härligt att se dessa gulorangegröna bollar i landet som annars är nästan livöst såhärårs (sånär som på dess granne purjolöken) - känns som att hitta skatter! Fem stycken blev det i olika storlekar (ja, sex egentligen - en har vi ju skördat och ätit upp för en tid sedan). Så i år har vi egna pumor till de obligatoriska halloweengubbarna som jag och barnen gör (även om de blir något mindre sådana i år -och det, om sanningen ska fram, mest är jag som gör dem och barnen som ivrigt hejar på och verkligen uppskattar slutprodukten). Dessutom kommer vi att ha mängder med goda pumpafrön att knapra på i vinter. Och pumpakött att ungsbaka, göra soppa av eller att lägga i gryta (även om denhär sorten inte ger så tjockt kött - men det räcker till oss). Såhär ser punporna ut på vår altan i regnet:

Det blir också så grönt i trädgården i regnet. Det är som om alla färger blir ett par nyanser mörkare och den gröna märks ju - av förklarliga skäl - mest. Men det är också fantastikst vackert med den våta och nästan svarta äppleträdsstammen mot den mörkgröna gräsmattan, den mossgröna trädkronan och alla de blodröda äpplena (titta ovanför pumporna på bilden ovan). Och vissa blad gör sig verkligen i regnet - som dessa pelargonieblad (hade alla mina pelargoner varit intagna hade jag missat denna sköna överraskning):

Murgröna blir också sagolikt vacker av vätan (murgröna med det vackra latinska namnet hedera):

Imorgon ska det bli sol, enligt min väderstation. Själv hoppas jag nog på lite mer regn - för trädgården och för arbetsfliten på mitt arbete (jag är alltid så effektiv i regn). Men ja - solen får gärna komma på kvällen. Och på lunchen. Och på morgonen med.

Mörker och äpplelovsång

2009-09-30T12:31:00.000-07:00

Mörkret har verkligen gjort ingåg i mitt liv denna veckan. Det är mörkt när vi går upp (inte ens solcellslamporna i trädgården lyser kl. 06.00 - då har deras lagrade solkraft tagit slut för längesedan) och det är ofta mörkt när jag kommer hem från jobb också (jag jobbar en del kvällar - DÅ lyser solcellslamporna i alla fall - små diskreta trädgårdsljuspunkter som jag verkligen gillar under mina trädgårdspromenader efter kvällsjobben). Kallt har det också blivit - vi hade tre plusgrader i morse. Även om det inte har varit frost här, så ser man att de gula löven har fått lite mer fart av kylan inatt - nu singlar betydligt fler ner när vinden drar genom trädkronorna. Dessutom har det varit ett par ruskdagar denna veckan med regn, båst - och mörker. Men regnet gör så gott - det är verkligen snustorrt i min trädgård nu. Och det är veckor som denna som det är extra kul att glädja sej åt nyinplockade kryss:

Det som också är bra med mörker är att det gör en så sugen på värmande och mustiga soppor - en av mina favoriträtter att laga (jag älskar att ha en gryta puttrande och stoppa ner lite vad jag känner för i den och röra, lukta, smaka - och låta det ta LÅÅÅNG tid - ljuvligt!). Idag har jag varit ledig (med studiedagiga barn) och kokat potatis- och purjolökssoppa (med viss inspiration från Kvarnbytigerns rättmätige ägare...). Extra härlig att tillaga med råvaror från trädgården - såhär såg de ut:

Och efter tillagning såg de ut såhär:

Och när det regnar samlar purjolöken upp vattnet längst in i bladvecken - som en pytteliten sjö:

Vi frossar också i äpplen. Vi har ett stort äppleträd som stått på tomten långt innan vårt hus byggdes och som ger en härlig karaktär åt hela vår trädgård. Vi användet trädet flitigt - barnen har gungor i det, jag hänger ljuslyktor i det på sommaren och matar fåglarna i det på vintern. Och så ger det alltid mycket äpplen. Jag har ingen aning om vad det är för sort, men misstänker att det är en gammal lokal sådan. Äpplena är i alla fall väldigt goda både att äta som de är och att göra mos, paj och annat smarrigt av. Dessutom håller de relativt bra att lagra - till jul, i alla fall (om inte mössen har ätit upp dem innan dess - dessa supersöta skadegörare). Barnen frossar verkligen i äpplen nu och njuter av att kunna gå ut och plocka ett par på morgonen och ta med till skolan. Vardagslyx! En nyhet som jag ska prova i år, är äpplechutney. Jag kan varmt rekommendera boken "Allt gott av äpplen" - en fullspäckad äpplereceptbok av Ann-Christin och Lena Hallgren. Här finns recept på sex-sju sorters smulpajer, massor av maträtter - och på äpplechutney.

Våra äpplen är också supergoda att göra fyllda efterrättsäpplen av. Mitt favoritsätt uppfanns av min pappa - fyllningen består av lika delar creme fraiche och socker. Fyll äpplet - och in i ugnen i alla fall i 40 minuter. Servera med löst vispad grädde. Otroligt gott! Blir lite kolaaktigt - allra helst om man använder farinsocker (som är min egen utveckling av pappareceptet).

Här nedan är vårt äppleträd. Jag har satt en blå alpclematis som klättrar uppför stammen och i år har den fått göra det som den vill. Annars om åren har den blivit brutalt beskuren av barnafötter som klättrat i trädet. Bra med tåliga clematis - för vem vill hindra sina barn en härlig trädklättrarrunda? I år klättrar bara Kvarnbytigern - och han är betydligt försiktigare.

Tomaterna har nästan gjort sitt här hos oss. De har verkligen varit trogna tjänare i år - jag tror aldrig att jag har lyckats så bra med tomater på friland. Min hypotes är att de gillat att det varit en relativt varm sommar utan att vara så gassigt het - det har ju trots allt inte varit många riktigt kalla dagar i sommar. Det verkar tomaterna ha gillat. Idag plockade jag in några "Gardener´s delight" som nästan är mogna. Sedan återstår bra en handfull "Moneymaker" och ett par "Tigerella" - gröna fortfarande så vi får väl se om de hinner mogna ute. Annars är ju tomater fantastiska för att de ju oftast mognar inne om man plockar in dem (lite av smaken försvinner, men helt ok ändå).

Jag har satt ut ljung och prydnadspumpor på borden och på lite andra ställen i trädgården idag. En eloge till Coop som har så fin ljung i år! Men bu för att de idag inte hade någon svensk brysselkål! Är det någon gång på året som detta finns, så är det ju nu!

Nästa år ska jag ändå odla min egen brysselkål. Och då kan de ju stå där med sin holländska.

Gulhet och lavendelplundring

2009-09-27T11:49:00.000-07:00

Nu när höstfärgerna kommer blir allt så mjukt och bulligt på något sätt. Stora sjok av grönska som tidigare verkligen varit stora gröna partier, blir plötsligt helt nya konstverk i gult, gulgrönt, rost och lite rött. Det är precis som om alla kanter försvinner och blir mjukt avrundade av allt det gula. En helt ny värld - och vi har fått en helt ny utsikt från vårt sovrumsfönster (massor av träd att blicka ut över - min favoritutsikt från vårt hus, tror jag!).

Så är det i trädgården nu - alla kanter är mjuka, mjuka. Askarna börjar så smått att skifta i gulgrönt och ser nästan transparenta ut. Just askens gula färg är så speciell - nästan lite vattrad. Vi har flera askar ovanför vår häck, där de bildar en bra vägg utåt motorvägen (egentligen är de ett resultat av en oskött häck en tid innan vi flyttade in - och då fick askarna slå rot där - nu vill jag verkligen inte ta bort dem och är SÅ tacksam för den periodvis oskötta häcken!).

Orange finns också här och där - det är helt otroligt vad den färgen kan lysa upp! Min krasse ser ut som en fullkomlig färgexplosion runt odlingsbäddarna. Men man ska vara lite försiktig med den färgen - den tar så lätt andan ur en (och sin omgivning...). Men på rätt ställe kan en enda kruka med japansk lykta kan verkligen lysa upp och få sina grannar att piggna till:

Vår fjärilsbuske forstätter också att blomma. Vår är av sorten "Black knight" och medflyttad från Landskrona, där vi bodde innan. Plantan har jag fått i födelsedagspresent av mina föräldrar. Jag är väldigt glad för den mörka, mörka lila färgen på blommorna - min favoritsort bland fjäriksbuskar! Rosa och vita ser lätt lite trista ut när de blommat ett tag - de vissna blommorna syns så tydligt. Men de framträder inte alls på samma sätt på "Blachk Knight". Och så blommar den tills frosten tar dem (det gör alla fjärilsbuskar om man klipper bort de blomklasar som blommat över - som en sorts sommarbeskärning - mängder av nya blommor kommer!):

Och så svävar de lila blommorna nästan tyngdlöst längst ut på grenarna såhär års - effektfullt över kärleksörten:

En annan trogen "blommar tills frosten tar den - vän" är rosen "The Fairy". Men enorma klasar av små, halvfyllda rosa blommor blommar den från juli tills - ja, tills frosten tar den. En otrolig ros som jag aldrig blir trött på. Dessutom får vissa klasar trevliga små, små nypon som är väldigt dekorativa (kommer om man låter de sista rosorna vara kvar på hösten - annars gäller samma som för fjärilsbusken att överblommade klasar ska bort). Såhär ser den ut just nu, denna evighetsmaskin:

Annars har helgen varit oroväckande fri från trädgårdsvistelser. Det har mest varit S. som kört singel till framsidan (vi fyller på där det sjunkit undan). Tvåårige brorsonen som var med på grusterminalen och hämtade singeln tjöt av lycka när han fick syn på - grävmaskinen (att singeln var perfekt och precis vad vi ville ha bekom honom inte alls lika mycket).

Grusterminaler har annars en ovana att ha stängt när vi bäst behöver dem - på helgerna. Men så icke den i Nordanå - den har öppet på lördagar till 14.00, har brett sortiment och är bra att ha att göra med. Rekommenderas både av mej, S. och grävmaskinstokiga tvååringar.

Men även om min tid inte varit trädgårdens just nu, så finns den ju alltid för mej på ett eller annat sätt. Till exempel efter en härlig löprunda - då är det ljuvligt att komma in på vår väg och se vår trädgård - gulgröna askar, bullig hassel, klippta hagtornshäckar - och ny plantering på framsidan. Den ska utökas enligt planen - idag tömde vi nämligen Tirups lager av lavendeln "Hidicote blue" (Tirup som just nu har 30 % på alla plantor - rekommenderas också, även om vissa lavendelsorter är slut - outstanding på kryddor, makalöst sortiment och bra plantor).

Och lavendeln var värd varenda krona. Med eller utan rea.

Höstregn och kryss

2009-09-24T12:50:00.001-07:00

Ikväll har det faktiskt REGNAT i trädgården - känns som om det var så längesedan. Jag får nästan en lite exotisk känsla i kroppen. Doften från grönska i regn är helt oslagbar - ren, frisk och full av grönt på något sätt. Härligt att sticka ut näsan i regnet när man kommer hem efter jobb. Det behövs inte mycket mer än en tur över altanen för att känna den där härliga trädgårdsnärvaron igen - åh, ljuvligt! Och ännu ljuvligare när man kan gå över gräset bort till grönsakslandet och skörda ett isbergssallatshuvud som ser ut såhär:

Sorten heter "Sonette" och fröerna kommer från Weibulls. Jag har använt de på såband - helt suveränt till plantor som ska ha ett visst avstånd (även rädisor, morötter och rödbetor är en hit i såbandsform) efersom man slipper att gallra. Jag har aldrig varit så bra på det där med gallring - antingen drar jag upp alldeles för mycket plantor så att inga blir kvar eller glömmer jag helt enkelt bort det och intalar mej att det ordnar sej ändå. Men det gör det inte. Resultatet blir trådsmala morötter som flätar sej in i varandra, pyttesmå rödbetor och väldigt ojämt stora rädisor. Så vill jag INTE ha det. Tack, du som uppfann såbandet!

Och hösten gör verkligen sitt intåg nu - blåst, kyla och gula löv. Hasselns blad börjar gulna så smått och ett och annat virvlar ner på gräsmattan:

Kärleksörten börjar också bli riktigt fin nu - i den lite svalare luften får blommorna en allt rödare färg. Och jag njuter! Dessutom är kärleksört så tålig - jag har delat min enda planta två gånger och har nu tre rejäla ruggar på olika platser i trädgården - jättefint när de får återkomma på olika ställen. Och så robusta nu i hösttider. Dessutom är de ljuvliga på våren när de knubbiga små skotten tittar upp ur jorden - vår och växtkraft för mej! Såhär ser min kärleksört vid altanen ut (i sällskap med mina myntor, buxbomsbollar - och min egenhändigt gjutna bänk, en stolthet):

Som kantväxt (ovan) har jag lammöron till vänster och kattmynta till höger - favoriter båda två. Jag klipper faktiskt bort blommorna på lammöronen för att kanten ska hålla sej så stram och låg som jag vill - jag vet också att det finns särskilda sorter som inte blommar (hade jag satsat på om jag skulle göra min rabatt igen, tror jag). Kattmyntan klipper jag ner en eller två gånger per säsong när den blivit för raftig. Då kommer den igen - blir så tät och blommar fint igen.

Till Emma och andra som går i betongtankar: Det är inte alls så svårt att gjuta en sånhär bänk - och väldigt roligt! Ja har en superbra och nyttig bok som heter "Betong - en gjuten hobby" av Susanna Zacke, Sania Hedengren och Anna Skoog. Konkret, tydlig och full av roliga idéer som de flesta är väldigt genomförbara. Sedan behövs bara några trevliga och trädgårdstokiga väninnor (eller en dito mamma), en hel dag och en BRA borrmaskin med brukblandare (eller vad nu en såndär visp heter...).

Betong är ett helt fantastiskt material - det är alldeles geggigt och formbart när det är tillblandat och blir sedan alldeles stenhårt. Att göra mjuka former i detta superhårda material är nästan som att trolla! Och så är betong så fint till grönskan i trädgården - jag älskar betong, singel, grönt och Falu rödfärg. Oslagbart!

En del av vår hagtornshäck (främst de nyare plantorna,faktiskt) blommar långt in i busken och då klipper man ju aldrig av bären när man sedan klipper häcken . Väldigt trevligt, för då ser häcken ut såhär nu på hösten:

Jag är väldigt glad för vår hagtornshäck. Dels har delar av den varit här väldigt länge - långt, långt innan vårt hus byggdes 2003. Dels finns det flera andra hus som ha likadana häckar här. Dessutom finns här mycket förvildad hagtorn som kommer precis som namnet säger - som ett törne mitt i hagen (i detta fall hästhagen). De växer otroligt vackert som solitärer - breder ut sig på ett sirligt, graciöst sätt med nästan horisontella grenar. Och ser ut som en spetsduk på våren när de ljusgröna, flikiga bladen slår ut. Och blommar ofta överdådigt i juni. Och har otroligt vackra bär som fåglarna gillar (koltrast - och till och med sidensvans har jag sett när det varit kallt). Och så är det en klippa bland häckväxter - tål att beskäras hursomhelst och växer verkligen så det knakar. Enda problemet är hagtornsrosten som slår till ibland - vi har lite tendenser till den nu, faktiskt. Jag klipper bort och eldar upp det jag kan - men inte lätt på flera meter höga buskar utanför tomten, precis.

Och så plockar jag krysantemer och sätter in - superbra snittblomma (som man nästan hinner tröttna på innan den vissnar...). Jag är uppvuxen med krysantemer på hösten - och på vintern i form av krukväxt (min pappa sålde krukväxter när jag var liten) och doften av dem (väldigt kryddig och speciell) får mej fortfarande att tänka på pappas växthus och sticklingar av "kryss" som han alltid kallade dem. Pappa, vars farfars farfar (kanske med ett släktled mer eller mindre) som faktiskt fick pris en gång för att ha odlat fram Sveriges vackraste cyklamen. Diplomet har jag kvar - ett härligt trädgårdsmästararv!

Samarbete och singelmingel

2009-09-20T11:28:00.000-07:00

För det allra mesta är det för mej en soloakt att jaga plantor och diverse andra attiraljer till min trädgård. Jag älskar att sådär planlöst driva runt på en riktigt bra plantskola, hitta ett gäng plantor, köpa dem, fara hem i bilen (å - jag känner mej alltid som en drottning då - nya, härliga växter i bagaget och ljuvliga planeringstimmar framför mej), bära ut plantorna (i något av ett triumftåg) och sedan få dem på plats. Och så njuta och vara SÅ nöjd efteråt. Det är sånt jag går igång på. Och detdär är liksom min egen grej - S:s roll i det hela brukar vara att bli utasad (oftast sent på kvällen för det är då jag är färdigplanterad) för att ösa sin ohämmade beundran över mitt verk. Och det brukar han verkligen göra - en man som är mer nöjd över sin trädgård än S får man nog leta efter, faktiskt.

Men idag har vi rubbat våra gemensamma trädgådrscirklar. Vi har varit på Tirup hela familjen och fikat i solen intill timjanbädden med trevlig Hanssonfamilj som sällskap - och gått loss på lite gemensamma plantinköp. Helt plötsligt stod S och jag där tillsammans och lutade oss över plantorna - och S sade "nej, men kanske någon mer ljusbladigt - ja, den är jättefin" och andra välengagerade repliker. En ljuvlig upplevelse. Såhär såg det ut efter triumftåget hemma:

All denna lycka planterades på framsidan - tills sent på kvällen (vanan trogen - därför inga bilder på resultatet - det var mörkt då...). I påsarna finns lavendel (underbar mörklila "Hidicot blue"), brokbladig och rödbladig revsuga (jag är tokig i revsuga - allra helst den brokbladiga som har så många färger) och brokbladig binca major. Lycka!

Men inte nog med det. På vår framsida finns nu mjuk och len naturstensingel ovanpå makadamet som legat där och skräpat sen urminnes tider (ja, väldigt länge - och väldigt halvfärdigt, i alla fall). Jag, S och dottern har fixat det - tillsammans. Så nu är vår framsida så som det var tänkt från början. Och jag konstaterar att allt fler projekt i trädgården blir så som jag tänkt att det skulle bli - de stora negativa överraskningarna brukar utebli. Det känns riktigt rutinerat, faktistk! Sen är det klart att saker blir som de blir ibland. Idag hade jag till exempel inte koll på hur stor ytan är där de nya växterna ska stå - och den är mer än dubbelst så stor som jag trott. Och vi behöver MÅNGA fler växter. Men det var nog S:s engagemang som fick mej att tappa fattningen lite. Men en så trevlig tappad fattning - trots allt. Växter finns det ju fler av! Såhär ser numera vår framsida ut:

Jag ville bryta av den hårda känslan man får av en stor yta med marktegel och inte ha för mycket räta linjer. Och det blev som jag ville - mjukare, prydligt och väldigt fint med singeln mot markteglet. Dt fungerar också väldigt bra med singel mot de stora naturstenarna som vi har kantat med kring häcken - det blir mjukt och fint trots att det är sten. Och så gillar jag betong mot singel - såhär:

Och solen, den skiner. En riktig sommarhelg mitt i september har det ju varit. Och solen på alla höstfärger som börjar komma ä så fantiastiskt. Och att få fler somriga dagar i trädgården när man trott att de var slut för i år - det är verkligen en ynnest.

Redskap och verktyg kan man ju ha mycket synpunkter om. Jag är en såndär som vill ha handskar på för det mesta. Och det är svårt att hitta bra sådana. Jag har ett helt gäng - tunna, smidiga till att luka smått med och grövre till att bära taggrenar med. Dessa är favoriter när man måste ha lite tjockare:

Jag har alltid fått tag alldeles för stora sådana här handskar. Men nu har jag kommit på att det finns OLIKA STORLEKAR. Dessa är nr. 8 och passar mej perfekt (ja - som handen i handsken, faktiskt...). och så är de ju dessutom röda (och det gillar ju jag). Och dotterna har precis likadana fast mindre (och det gillar hon). Inköpta på Maxi för 29 kronor. Worth waiting for.

Morgondimma och krassefrosseri

2009-09-16T10:44:00.000-07:00

"Men det är en under bar morgon,

en underbar dag.

Se hur solen tar sej upp än en gång,

över ett skimrande hav."

Jag lånar ord av Ulf Lundell (från senaste skivan - SÅ bra! - han är en av de musikaliska husgudarna) för att beskriva min trädgårdskänsla idag. Jag har haft den låten i mitt huvud hela dan idag...

Jag har inget skimrande hav att se ut över, men i morse skimrade verkligen hela trädgården - i massor av dagg och inbäddad i dimslöjor. Alldeles förtrollande! Det är så ljuvligt med dessa höstmornar efter en kall natt (nio plusgrader) - luften är så kristallklar och med solen som letar sej upp allt högre. Dessutom bäddade dimman in morgontrafiken på motorvägen som vi ser från vår trädgård, såhär såg det ut med travhästarna på väg ner till Jägersro:

Och så många växter som ser helt annorlunda ut inbäddade i tusentals daggdroppar - nästan som rimfrost fast med runda vattendroppar i stället för vassa iskristaller. Och med ett mycket tydligt budskap: Sommaren är slut och snart kommer det faktist att vara rimfrosten som gör slut på krassefägringen. Men det gör - som tur är! - inte septemberdagg:

Jag älskar krase och just nu är den helt klart en av de riktigt stora färgsprakarna i min trädgård - i härligt maffiga nyanser av orange, gult och rött bidrar de till den mustighet och rättframhet som kännetecknar Pärleporten just nu. Jag bara älskar det. Häromdagen var jag ute hos krassen i regnet:

Jag skördar fin sallad just nu - isbergssalladen är krispig och vädligt populär i hela familjen. Rucolan är härligt pepprig och min och S:s favorit till det mesta - tomat, kolja, serranoskinka, entrecote, köttfärssås, lax...ja, till det mesta. Det är en härlig känsla att i september vara självförsörjande på sallad.

Och det är härligt med fint väder. Det har varit ett flertal dagar med sol - ljuvliga bonusdagar av sommaren. Idag satt jag på altanen i solen och läste - med min röda favorityllepläd att sitta på och med Kvarnbytigerns svans strykandes längs benen då och då. En så trevlig närvaro - han är där utan att göra för mycket väsen av sej och utan att pocka på min uppmärksamhet så särskilt mycket. En klapp kan han tänka sej - på väg mot diverse äventyr som han ju verkar vara jämt. Näbbmöss verkar vara ett populärt utflyktsmål...

Jag plockar astrar och luktärter - och ju mer jag plockar, desto mer blommar de. Fantastiska skapelser som - precis som rucolan - gillar att man går åt dem med saxen rejält med jämna mellanrum. Jag kan inte säga att jag kan identifiera mej med deras utmärkande drag - men jag gillar dem verkligen för deras stabila tillvaro i min trädgård! Och för luktärternas doft när man tar in dem. Jag glömmer hur de doftar varje vinter och blir varje sommar (och höst) lika överraskad av den helt otroliga väldoften. Och perfekt att plocka in och sätta i vas i badrummet när man ska ha gäster.

Jag har fina röda rosor - de brukar imponera på mej ända tills frosten. Jag tror att de är "Ingrid Bergman" (de fanns här när vi flyttade in). Och de är alldeles sagolika insvepta i morgondagg:

Jag njuter också av att gå en kort sväng iträdgården varje morgon på jakt efter morgontidningen (JAG vill hämta - S och jag för lite krig om den sysslan just nu...). Än finns det en och annan "Gardener`s delight"-tomat att mumsa på längs garageväggen ut mot brevlådan. Och lukterna är så fantastiska såhär års: Jord, fuktighet, luktärter, ruttna växtdelar, hög och klar luft - ja, ljuvligt.

Och så njuter jag när jag kommer hem på kvällen efter intensiva arbetsdagar (som det är mycket av just nu) och känner mej som en kalv på grönbete när jag tar en tur genom min Pärleport. För då är den precis en Pärleport för mej - paradiset. Och här. Hos mej!

Omsådd, äpplen och Cordes

2009-09-08T09:58:00.000-07:00

I år har jag avslöjat en ny hemlighet (som varit väl förborgad för mej innan om åren) - att så om vissa saker. Wow! I år har jag satt potatis vid tre tillfällen (varav två är skördade) och sått sallad vid två tillfällen. Andra salladsomgången sådde jag så sent som i augusti, faktiskt. Då sådde jag sorter som ska kunna hålla sej en bra bit in på hösten - en del ska klara minusgrader enligt fröpåsebaksidan. Den gula portlaken är sådan (och dessutom rik på omega 3-fettsyror, som ju ska vara så bra - den är dessutom otroligt god med lite sälta i smaken). Jag har också sått mangold av sorten Bright lights - jag hade alldeles glömt hur vacker den sorten är! Alla stjälkar i olika toner av rött, rosa, gult och orange är en ren fröjd för ögat och skapar lyckorus i trädgårdshjärtat. Såhär ser salladens växtplats ut just nu (fröerna är från Impecta - bra frön och så vackra påsar!):

Innan i år missade jag att så grönkål, så det gjorde jag också i augusti. Nu är den nästan 15 cm hög och riktigt fin. Dessutom överlevde den (vilken kämpe - otroligt!) ett riktigt otäckt kålfjärilsangrepp som bebis. En streber i min faluröda odlingsbädd! Isbergssalladen som jag sådde samtidigt har det också gått bra för - den börjar knyta sej så fint nu. Och såhär såg det ut till middagen idag - egen sallad och egna tomater, såklart:

Och i helgen gjordes den traditionella äppelpajen till mitt födelsedagsfirande (fyller man år kalenderns sista sommardag får det bli så). Så nykommet - och så gott med ett par-tre äppelsorter från träddgården. Vårt familjetäppleträd som stod här när vi flyttade in var då (för fyra år sedan) relativt nyplanterat. Nu börjar det bli ett riktigt litet träd och jag börjar få rätt på beskäringen också (bland det roligaste jag vet!). Och i år dignar det av frukt som mognar vid olika tider. Väldigt praktiskt - och gott och vackert med. Såhär der det ut i kvällsolen:

Härligt är det också med rosor som blommar om. En av mina favvisar är min Cordes-ros - en blodröd skönhet med enkla och svagt doftande blommor. När den slår ut sina stora, eldiga kronblad blir man alldeles hänförd. Dessutom har den - som min nya rosvän Bonfire - ett väldigt friskt och vackert grönt bladverk. Otroligt fint. Såhär:

En bemärkelsedag

2009-08-31T10:55:00.000-07:00

Idag är en speciell dag. Inte bara för att jag fyller år (och har fått nytt objektiv till kameran - NU ska här bli närbilder!), utan också för att jag har en nästan helt orörd och oläst "Allt om trädgård" framför mej -yessss! Jag har provat ett antal trädgårdstidningar, men ingen slår gamla hederliga AoT! De flesta andra är, i min smak, alldeles för grunda när det gäller odling och alldeles för trendiga och inredningsfixerade. Inga egenodlade plantor i dem inte - utan deras budskap är mer av typen: "Köp en klatchig dahlia som matchar nya PH-lampan", typ. Jag vill hellre ha en lampa som lyser upp mina frösådder i mars, liksom... Dessutom är det ju då det verkligen är mörkt - inte nu när dahliorna blommar.

I dungen precis utanför vår trädgård växer både hagtorn och hylle - verkligt trevliga bekantskaper (och rufsigt effektfulla bakom vår hagtornshäck som jag är noga med att hålla ansad - just för kontrasten). På våren är de otroligt vackra - hyllen är tidig med att slå ut och sedan kommer hagtornet. Hagtornsblom är vidunderligt och doftar starkt av honung och - mysk, nästan. Nu när hösten närmar sig, är bären härliga - hagtornet som börjar bli orange och hyllets blårödsvarta. Såhär ser hyllebären ut genom mitt nya objektiv:

Och vår altan är så fin i regnet. Jag gillar vår röda byasten när den är våt - blir så härligt mörkt röd då. Och så är regnet fantastiskt bra för våra potatis som jag satte i början av juli. Nu blommar de - snart har vi nypotatis igen!

Sensommarbuketter och tigertomater

2009-08-29T08:41:00.000-07:00

Jag har skaffat mej en väldigt trevlig morgonvana. När jag hämtar tidningen innan frukosten, brukar jag alltid gå förbi mina tomater. Nu när de mognar, tar jag en "Gardener´s delight" (de är flest, mognar snabbast - och väldigt goda) och äter på väg till brevlådan. En härlig känsla att starta kroppen med en egenodlad, ekologisk och solmogen tomat. Och det är inte bara "Gardener´s deligt" som mognar nu - "Tigerella" kommer starkt och jag och familjen har ätit ett antal tigertomater var (dotterns namn på "Tigerella"). Och det är en riktigt god sort! Det är dessvärre lite sämre med "Moneymaker", tycker jag. De mognar också nu, men det är inte mycket till smak i dem faktiskt. Men de har detdär härligt mjälla fruktköttet som bara egenodlade tomater har. Såhär ser mina tomater ut (kolla in de randiga "Tigerella" - som är orangeröda när de är mogna...):

Det är fortfarande en hel del som blommar i min trädgård och jag plockar buketter för att njuta maximalt av sensommarfägringen. Det blir härligt när de pastelliga sommarfärgerna blandas med de mer jordiga och intensiva höstfärgerna. Luktärtorna (som jag sådde lite sent i år) har kommit igång fint och är såå fina i färgerna i år. Såhär ser de ut på vårt sidobord:

Och nu kommer också två av mina favoriter - astrar och krysantemum. Jag bara älskar deras milda - men ändå så rikliga! - höstfärger. Och visst förstår man varför denna (på bänken i köket just nu) heter strålaster:

Chilin (Chayenne long slim heter den) har jag också börjat skörda. Den är perfekt till att marinera räkor med (tillsammans med vitlök, lime, salt, peppar och olivolja - som Ernst Kirschsteigers kräftor på TV) - och mindre bra att få i skärsår på fingrarna (ajajaj - vad det svider!). Såhär ser de som jag skördade idag ut i min hand:

Chiliräkor och nybakat bröd med kryddor från trädgården (dragon, persilja och rosmarin) i ska vi äta ikväll. Och grillad lax. Och något med spetskål - en av mina absoluta favoriter (måste så det nästa år - ska satsa på kål då, tänkte jag). Kålen med min egna charlottenlök (den vackraste löken - rosagröngulvitskimrande små ljuvliga lökar med alldeles lagom mild löksmak i) - ja, så får det bli.

Tomatfärg och kattatvätt

2009-08-23T12:21:00.000-07:00

Det är så ljuvligt att vara borta en hel dag på trevligheter (svampplockning med familj och moder, som idag till exempel) - och sedan få komma hem till sin TRÄDGÅRD på kvällen! Och det är något alldeles speciellt med skymningen i trädgården. Ljuset avtar, skuggorna blir längre och färgerna försvinner alltmer. Ikväll lyste de vita astrarna i de sista solstrålarna och hästarna utanför blev till siluetter mot himlen. Sådana kvällar går det trögt med att gå in - klockrankan behöver ju bindas upp (den hade farit ner i blåsten häromdan), fågelbaden fyllas på - och de nya plantorna jag fått av mamma idag planteras. Sammetshortensia, djävulsbuske och humleblomster heter plantorna och de kommer från mammaväninna i Värnamo - så kul med en trädgårdsintresserad mamma med sådana väninnor! Här är plantorna i väntan på sina nya växtplatser:

Sammetshortensian är just nu jordslagen i löklandet i väntan på att jag (och till viss del maken) har funderat ut var den ska planteras. Sådan tankeverksamhet är väldigt rolig.

Tigerellatomaterna är nu inte längre gula som precis innan de blir röda. Nu är de orange - som de ju faktiskt egentligen är precis, preciiis innan de blir röda och mogna. Jag väntar och väntar - och lär mej mer om tomatmognadsfärger under tiden. Och passar på att äta en Tigerella hos modern så länge - hon fick en planta av mej i våras och den bor fint i växthus och har mogna och supergoda tomater (mitt växthus finns bara i mitt huvud, än så länge...).

Det är inte alla år det blir något av basilikan hos mej (jag har den på altanen) men i år är den härligt fin. Både den röda och den gröna har jag skördat massor av - till allt möjligt. Igår använde jag lite till att fylla vitt matbröd med. Väldigt gott att göra tillsammmans med soltorkade tomater och ost. Och basilikan i krukan blommar - inte alla år som den hinner göra det, minsann. Så jag njuter - mmm!

Njuter gör vi också av ruccola - en klippa bland sallader! Jag sådde den i juni, använde massor, klippte ner den i juli, den växter upp igen, jag använde massor igen och klippte ner den en andra gång. Nu kommer den fint igen - otroligt! I helgen har vi använt ruccolan till pasta carbonara (å, vad gott det är med hemmagjord pasta - jag hade nästan glömt...) och till svampomelett ikväll. Svampen hittade vi i skogen, en del såg ut såhär:

Och i morse kunde jag sitta i solen och läsa tidningen. Dessa augustimornar som har hög, klar luft med ett och annat höststråk i - alldeles ljuvliga i kombination med värmande solstrålar! Och med en Kvarnbytiger strykandes kring benen. Vi har andelskatt - ett bakben på grannarnas Morris tror jag är vårt. Vi passar i alla fall gärna både honom och grannhus vid behov. Och jag undrar hur Morris ser på oss - de där människorna som inte riktigt är mina, men ändå är här? Som ett slags hangarounds, kanske? Här är tigern i färd med skönhetsbestyr:

Och det är verkligen så att han tillför trädgården något - en alldeles speciell närvaro. Ja, andleskatt är att rekommendera - och det tycker jagtrots att jag ju är en hundmänniska egentligen. Men det kräver en trevlig andelskatt.

Halskrassel och kråssmörj

2009-08-21T07:00:00.000-07:00

Jag har varit krasslig ett par dagar (ilsket halsont och febrig - usch!) men har trots det varit i min trädgård. Det är ljuvligt att ibland inte ORKA att göra något - mer än att bara sitta och njuta. Det ska jag göra oftare - inte bara när jag är sjuk. Och vem vet - då håller jag mej kanske friskare... Jag har också tuggat i mej timjan - det sägs vara antiseptiskt och lenande. Och - det kanske är inbillning - men det smakar allt lite hostmedicin om färsk timjan. Och jag kan intyga att det lenar såriga halsar. Och att det - vid varm väderlek - är hälsofrämjande att äta frukost här under vårt äppleträd:

Nu har jag snart mogna randiga Tigerella-tomater. Nu är de sådär härligt gula som de är precis innan de blir ännu härligare röda - och mogna. Jag väntar - och dreglar nog lite under tiden... Fortsättning följer så fort jag kan sätta tänderna i den första.

Mina nakenfröpumpor växer - och växer - OCH VÄXER! Alldeles grönstrimmiga och väldigt vackra. 6-7 pumpor får jag på tre plantor - inte illa! Såhär ser de ut:

Mina perlargoner gillar inte riktigt regnet - men blommar på ändå. Mina plantor av "Raspberry ripple" som jag sådde ifjol och övervintrade i garaget är nu jättefina och börjar bli stora också. Och blommonra är SÅ fina - man förstår verkligen varför de fått sitt namn:

Och ikväll ska det ätas lamm - tillagat på grillen i trädgården, såklart. Jag har snöat in på att använda klotgrillen så som det verkligen är tänkt - utan glöder direkt under en stek och med locket på. Det ger en fantastisk kolsmak och ett väldigt saftigt och gott kött som smakar ljuvligt av grillat. Och så doftar det härligt i flera timmar i trädgården. Och under tiden kan man dricka martini i lugn och ro, till exempel (enligt grannen lenar det också i halsen - om än tillfälligt). Jag gillar verkligen Caj P:s Smoked hickory-marinad och till lammet idag har jag spetsat den med vitlök, rosmarin och timjan (från trädgården - såklart!). Så får vi ser vad det blir av det. Till detta ska vi äta ungsbakade nya potatis (mina Ovatio som jag satte i början av juli är perfekta nu), ungsbakad pumpa (den första nakenfröpumpan - entré!) och fetaost. Go´´kväll!

Lök, Bonfire och temyntor

2009-08-16T11:29:00.000-07:00

Idag har jag tagit in min nunera soltorkade lökskörd för vinterförvaring (nåja - det som blir över efter vårt allmänna lökfrosseri som vi hängett oss åt...). Så nu ligger gul lök, röd lök och charlottenlök instuvat i svalen - i försvarliga mängder, faktiskt. Stora, fina - och goda - lökar blev det i år. Härligt med skördelycka!

Jag har också planerat mitt rosfynd "Bonfire" på gården och det blev riktigt bra. Jag har läst mej till att Bonfire inte bara är ett rosnamn. AC/DC har släppt en skiva med namnet och det finns en eluppvärmd handske som kallas Bonfire (särskilt bra för mopedister, sägs det...). Det är ju också ett sällskap att hamna i om man är ros. Här ser du min Bonfire med Buddhan som den fick sällskap av:

Idag har vi också ätit första tomaten från en av plantorna "Moneymaker". Det är få saker som går upp emot en nyskördad och solvarm tomat! Och nu verkar det vara fler på gång snart - mums! "Gardener´s delight" verkar också komma igång nu - vi har ätit tre stycken med ett antal dagars mellanrum. Roligast är randiga "Tigerella" som verkligen är randig. Stoltast är jag för att jag dragit upp dessa tomatvänner själv från frö (utom "Ildi" som jag fått av mamma - det är en gul körsbärstomat med makalöst stora tomatklasar - rekommenderas både av mej och barnen!) och att de överlevde en övergödslig i maj och nu är jättefina planor med massor av tomater på. Det som man inte dödar blir tydligen härdat. Och så är jag ju också stolt över att jag bara gödslat dem med nässelvatten och att det fungerat jättebra (men det stinker verkligen - framförallt när barnen laddar vattenpistorerna med det som det råkades här en dag...).

Björnbären utanför vår tomt börjar mogna och är stora, saftiga, supergoda och många i år. Jag plockade några som jag och maken ska avnjuta ikväll. De är sanslöst taggiga - men så vackra:

Jag och sonen var idag på Katrinetorp i Malmö (precis vid Svågertorp), där jag aldrig varit förr. De har verkligen en fantastiskt köksträdgård - stor och med alla möjliga sorters grönsaker. Jag och sonen letade efter gigantisk vintersquash under jättebladen och tittade på dubbla solrosor, svartkål och underbara temyntor (jag är SÅ svag för temyntor och mina är riktigt fina i år). Det är inte utan man man blir lite glad när jag ser att jag lyckats slippa mjöldaggen på temyntan i år - så är inte fallet på Katrinetorp. Men den var alltså väldigt fin där ändå. Jag vill ha mer, mer!

Nu njuter jag av en varm, mörk augustikväll - jag älskar augusti! Allt högsommarhets har stannat av, nya rutiner skapas, det är mörkt när jag lägger mej, mycket att skörda men lite att sköta i trädgården - passar mej som handen i handsken (ja, den eluppvärmda Bofire då, kanske...).

Vaddå Pärleporten?

2009-08-12T08:16:00.000-07:00

Konstigt namn på en trädgård? Ja, det är faktiskt min bror som kom på namnet (han döpte hånfullt min egenhändigt tillsnickrade portal till "Paaarleporten" - det är skånska för er norr om Hallandsåsen). Men jag anammade uttrycket när jag klurat på det en stund. För det är ju så jag betraktar min trädgård - som en alldeles egen, fantastisk och kraftgivande Pärleport. Tack för det, brorsan! Du ser "paaarleporten" (något mörk) här ovan.

I min blogg kommer jag att skriva om mitt trädgårdsliv - funderingar, vad jag gör och lite annat som jag får för mej. Hoppas att du gillar :-) !

Idag har jag - för fösta gången - varit på Cedergrens plantskola på Råå i Helsingborg. Bättre utbud av rosor och clematis får man leta efter! Jag var på span efter en klätterros till framsidan (ja - egentligen inte - det var mitt svepskäl för att få åka dit). Jag kom hem med en "Bonfire" - en av de piggaste och friskaste rosor jag nånsin sett, tror jag. Den är ceriserosa, småblommig och relativt rikblomande. Och så skär den sej alldeles fruktansvärt till våra engelskt röda plåtdetaljer och tak. Men jag sätter den i stället mot vår gård där vi har en rätt hög vägg så att det tar lång tid innan den kommer i kontakt med den röda plåtkanten till taket. Ock så är den ju för all del inte remonterande - jag (och andra) får stå ut med att det skär sig den korta tid som den kommer att blomma. Och för min del tror jag att det kommer att gå bra - den är ju så fin!

Ja - så blir det för mej i min trädgård ibland. Jag tröstar mej med Hannu Sarenströms ord om att man få odla sin dåliga smak i sin trädgård...

Nu ska jag ut och plantera!